Sova ett sommarlov

(null)

(null)

Elias har vänt på dygnet. 
Är det så det ska vara att ha sommarlov? 

Det är lite så att ha semester. 

I vilket fall som helst så är det lite skönt. Kvällarna är lugna, ljumna och sköna. 
Det är stilla och behagligt. 

Man pratar och skrattar.

Och jag tänker att det är nu han börjar minnas. På riktigt. 
Han kommer minnas detta. Hur han fick vara uppe lite längre. Hur vi stannade och badade, han och jag. Hur han lekte med sysslingen och åt melon. 
Han kommer minnas hur han och pappa fiskade och att vi gick på museum. Att vi golfade ibland och åkte till Stockholm. 
Han kommer minnas sommaren. 

Precis som jag. 

Förstå

Förr i tiden, när jag var ung, förstod jag skämt, ironi och sarkasm. 
Jag var nog ganska sarkastisk och ironisk själv med. 

Jag kanske inte tog orden så ordagrannt och jag kanske inte brydde mig så mycket vad folk tyckte och tänkte. Om mig, eller om något annat. 

Det kanske är så att vara ung? 

Och nu är man gammal och grå. En riktig torrboll som mamma hade sagt. Som inte fattar nåt. 

Jag förstår inte längre. 
Om folk säger en sak och sen menar något annat, hur ska jag veta?! Eller säger de sanningen? 
Jag tar allt på stort stort allvar. För stort allvar. Och mig själv på alldeles för stort allvar!! 
Jag försöker läsa mellan rader som inte finns. Jag överanalyserar allt. Då menar jag allt. 
Jag själv kan inte skämta längre. 

Ungdomar, tänk på detta. En dag blir ni gamla och grå, riktiga torrbollar, som inte förstår något alls. Så skratta och skämta medan ni kan! Passa på, för man vet inte när det helt plösligt inte finns kvar. 
Den där fruktansvärt roliga ironiska, skämtsamma, sarkastisk personen. 
Och ni kommer sakna den.  

ord | text | meningar

(null)

Det finns så många ord. Ord som skrivs. Ord som bara tänks. 
Det finns så många meningar. Ord som blev som dom skulle och meningar som missuppfattades. 

Ord är så vackra. De kan göra en så lycklig och de kan göra en så ledsen. 

Texter finns överallt och kan vara en livlina. Texter som uttrycker det man själv bara kan känna. Som man själv inte kan sätta ord på. 

Ord kan sällan tas tillbaka. De fastnar. Etsar sig kvar. 

Ord, texter, meningar. 
Jag borde göra nåt med dom. Ihop. 

Något jag lovar mig själv

Mer än halva livet har jag arbetat. Jag började mitt första jobb med att sälja bröd på torget utanför ett fika/ bageri. 
Det var ett svartjobb kan jag väl erkänna nu så här långt efter. Inte för att jag fattade det då. 

Jag skrev på mitt första anställningsbevis tidigt 90-tal. Kanske var det 92, eller 93. 
Då städade jag på ikea. Varje helg. 
Jag grät ibland när jag åkte dit. Bussen gick inte ända fram eftersom det var så tidigt på morgonen man började. 
Jag moppade resturangen och förbannade brunsås och lingon. 

Efter ett tag fick jag jobb inom vården och jobbade typ hela tiden. Jag studerade klart till undersköterska och jag jobbade på äldreboende. 

Jag har jobbat i 25 år. Om man räknar från det första anställningsavtalet. 
Jag har alltid sett mig som anställd. 
Jag har varit mitt jobb så länge jag kan minnas. 
Har alltid varit lojal. Kanske för lojal. För jag har sett mig mer som den anställda än den jag är. 
Jobbet har kommit i första hand. Vad jag har varit har varit i andrahand. 

Tittar jag på bilder tillbaka i tiden har jag alltid alltid, på mig arbetskläder. 
Dels för att jag varit stolt, dels för att jag typ jämt jobbar. Jag har arbetskläder på mig när det firas födelsedagar, studentfirande, hemma, överallt! 

Därför lovar jag att (försöka) inte ha på mig arbetskläder hemma. 
Jag ska hänga västen på jobbet. Jag ska ha mina egna kläder hemma. 
Jag ska vara Hanna hemma. Jag ska (försöka) hitta vad jag själv tycker om. Jag ska ta vara på mig själv. 

Bara vara mig. 

Vilket drev

Det snackas mycket om drev nu. 
Om de som startar drevet och vem som hänger på. Vem som går emot och det backas åt höger och vänster. 
Jag är dålig på drev. 
Jag har aldrig startat ett drev och jag har aldrig hängt med i något drev. 
I alla fall inte medvetet. 

Och den som startar ett drev, blir inte den oftast utsatt för ett ännu större drev?! 

Nu tycker jag inte att Elaine har startat något drev. Hon skrev, som många andra gjorde, att hon inte förstod hur en låt som dr cool kunde släppas på Spotify. 
Hon var saklig och hon som själv blivit utsatt berättade mer om hennes syn på det hela. Hon startade egentligen inget drev. Inte mer än någon annan, men hon fick ta smällen. 
Kanske för att hon kunde formulera sig rätt, kanske för att hon är ett offer. 

Och vem är det som är utsatt för det största drevet nu? 
Elaine, denna kvinna, som har varit en liten liten flicka. En flicka som fick uppleva saker inget barn ska få uppleva. En flicka som överlevde. 
Det finns flickor , och pojkar, som fortfarande upplever saker de inte ska behöva uppleva. Hur kan man säga till dessa små ögon att låten är ett skämt? 
Hur försvarar man detta med att man ska läsa mellan raderna och att man ska skratta? 
Barnen som lider, barnen som kanske inte överlever? Är det roligt?! 

Jag är glad att jag inte är med i något drev. Glad att jag inte deltar i drev på några nivåer. 

Jag är glad att jag har en som som förstår att hand kropp är hans. Jag ska skydda honom allt jag kan mot att höra hemska låtar, och träffa hemska människor. Jag ska göra allt jag kan för att han ska känna sig trygg. 

Jag är glad att jag jobbar för en barnrättsorganisation som ser till barnens bästa. Som inte skrattar åt vad någon kallar skömt. Som tar barn på allvar. 

Jag önskar bara att jag kunde göra mer...

Jag...

Jag kan... 
...inte så mycket tycker jag själv. Men det är kanske helt ok. Någon måste vara två, trea eller längst ner. Det är någons plats det med. Alla kan inte vara bäst. Så enkelt är det. 

Jag vill...
...resa jorden runt och vara ekonomiskt oberoende. Jag vill såklart vara älskad och må bra med. Och jag vill dö innan alla andra runt omkring mig gör det.  

Jag gillar...
...mat! Jag gillar att äta, med människor jag tycker om. Jag gillar att resa där mat är fokus. 

Jag gillar inte...
...magsjukor. Och elaka människor! Jag gillar inte att må dåligt, och jag gillar inte att inte kunna andas ordentligt. 

Jag måste... 
...egentligen ingenting. 

Jag behöver...
...kärlek och mat. Gärna i kombo. 

Jag får...
...ta en dag i taget. Orkar jag inte så gör jag inte. 

Jag får inte...
...arslet ur vagnen och tar tag i någon form av träning. Det gör mig galen. För jag vill inte bli svag. (eller det är jag redan...) 

Jag kan inte...
...åka bergodalbanor längre. Jag tänker att jag ska utmana mig själv och gå utanför boxen, men nej, jag har kommit på att det inte är den boxen. 

Jag undrar...
...om allt någon gång kommer kännas bra hela tiden? Jag menar heeeeela tiden. 

Jag längtar till...
...Italien!! Där kommer det bli de bästa människorna, mat och kärlek. Allt som är bäst! 

(null)


listor

Socialt

Något som jag faktiskt lite har tröttnat på är Facebook. 
Jag vet inte, men det är reklam i massor, fake news och sorgsna mems. 
Det är aggressitioner och diskussioner i det oändliga. 

Jag blir inte motiverad, inte taggad, inte inspirerad. Inget. 
Jag går in och kollar vissa grupper där kärlek och omsorg finns kvar, men andra grupper har jag gått ur. När folk skriker och beter sig så orkar jag inte. 

Facebook kanske har gjort sitt?! I alla fall i mitt liv. 

Jag väljer andra sociala medier. Det kanske inte blir bättre där. Jag vet inte. Men Facebook, nja, jag tror jag har kvar kontot för jobbet räkning, men sen skiter jag i det. 

Det tar för mycket kraft. 

Over and out  

Proppen

Det har tagit för lång tid för mig att förstå. Och för lång tid att lyssna. 

Jag får titt som tätt lock för örat. Ibland sitter det i en kort tid, ibland ganska lång tid. 
Man vänjer sig lite vid lock för örat ska jag säga er. 

Men nu har det slagit lock så jag hör. 
Jag har ju såklart fått en vaxpropp. Det kan nog vem som helst räkna ut. 
Folk har sagt det länge till mig, men jag har inte lyssnat. Eller jag har lyssnat, men tänkt att det går väl över. 

Det har det inte gjort. Det har bara blivit värre. 
Jag får helt enkelt ringa vårdcentralen på måndag och be dom dammsuga, eller vaxsuga, örat. 
Tror inte att det hjälper att spola, det har jag gjort hemma säkert hundra gånger. 
Jag har haft revaxör hur länge som helst, men det släpper ju inte! 

Locket har jag lärt mig leva med, men att inte höra ordentligt... 
Nej, det är inte helt roligt. 



Fotboll och knasigheter

Vilken folkstorm det blev! 
Först var det folkfest, även om många kanske inte riktigt trodde Sverige skulle vinna, men man hoppades och man peppade laget! Glada tillrop och målade ansikten!! 
Folk gick ur huse och till och med vi satt och såg den där matchen. 
Vi kollar aldrig fotboll. Jag vet ingenting om sporten. Men det är ju VM bara var fjärde år. Och tydligen får inte ens Sverige vara med alla gånger. 
Japp, så är det tydligen. 

Så vi tittade. Elias tittade. Vi pratade och vi skrattade. Jublade när målet kom. 
Suckade när det blev ett-ett. 
Men så är sporten. 

Folkfesten gick mot att inte bli så mycket fest. Det blev lite trist. 
Men så kan det vara, det är som sagt en sport. Man vet inte vad som händer. Visste vi alla det skulle det väl inte vara så kul? 

I förlängningen gick folkfesten över till folkstorm. Efter matchens slut mot folkhat.  
Fasen vad trist! 

Vi vinner, vi förlorar fanns inte. Nej, en person pekades ut. En!! 
Och hatet var i gång. Han har skägg. Han borde inte få vara i vårt land. Inte något om hans insats var dålig, om att han skulle bort från plan. Nej, han ska ut ur Sverige. 
Inte vatten värd. 
Det är en en sport. Allt och inget kan hända. 

Nu kanske jag fattar varför jag inte kollar på fotboll. Det ska alltid pekas ut någon. Det som ska vara folkfest, blir folkhat. Skratten och glädjen går så ofta över till vrål och smärta. 
Det är aggressivt och våldsamt.

Och visst, jag kanske kollar igen. Men mest för att stötta han som fick ta allt hat. 
Det gör ont i mitt hjärta. Jag vet inte vart världen är på väg. 

Måndagsångest

Är ju hemma och sjukskriven. Behöver inte tänka på jobb. 
Maken är hemma och har semester. Elias har sommarlov. 
Solen skiner in genom de gula gardinerna som jag har haft i kanske 20 år. Undra om jag har tvättat dom någon gång? 
De har alltid hängt med. 

Alltid, precis som ångesten. Vaknar och hela kroppen är spänd. 
Vill så mycket. Orkar inte hälften. 
Älskar så mycket. Älskar kanske för mycket. 
Vill inte bli ledsen. Vill inte göra någon ledsen. Älskar för mycket. 

Sommarlov. Semester. Ledighet. Allt ska lycka. Lycka bakom gardiner. 



Övertid

Fattar inte hur svårt det ska vara att lägga sig i någorlunda tid? 
Och varför inte då sova typ direkt? 

Nej, man tittar på tv. Eller rättare sagt, streamar en film eller serie. Och så blir klockan mycket. 
När man sen väl lägger sig i sängen har man ju inte kollat instagram på typ två timmar!!! 
Då måste man kolla det. Och kolla bloggar och youtube. Och så instagram igen. 

Jag borde införa någon form av skärmtid. Som Elaine. Jag tror det är sunt. 
Ska jag börja på måndag? 
Och vad ska reglerna vara? 
Jag borde kanske börja träna med. Då blir det ju mindre skärmtid bara av farten. 

Ja, på måndag börjar jag. 

(null)


Timehop

En av de roligaste apparna jag har är Timehop! 
Jag minns via bilder, har jag inga så kommer jag inte i håg något! 
Som att jag inte för mitt liv kan komma i håg när jag var på Kos. Jag minns det förvisso, men när?!? Inte en aning! 
För en tid sen fick jag upp i mitt Timehop-flöde att jag varit i Tallin! 
Jag minns inte det alls, kanske lite lite, när syster sa att jag köpt en ring till henne. 
Varför minns jag inte? Jag har inga bildbevis!!! 

Och visst är det tur att man glömmer vissa saker. Men vissa vill man ju minnas! 

Så dagens flöde, eller delar! 

(null)

För sex år sedan gjorde jag pasta! Det var typ tip kort från detta i flödet... På varje steg! 
Elias ville ha extra mycket parmesan! 

(null)

För fem år sedan trodde han tydligen att det skulle regna. 
(null)

För tre år sen hade jag klippt honom....

(null)

Och för ett år sedan var han hos tandläkaren. 

Jag lärde mig också denna dag att vi inte hade en magnetisk kyl och jag bröt naglarna när vi sprang till bussen. 

Jag undrade var man kunde pumpa cykeln och drack tydligen någon myntomad?! 

Jag lärde mig att inte ge upp. Att livet är mer än nu. Tack för det visdomsordet. 
Det kan behövas även idag. 

Jag var även i Hallsberg ett år och ville rädda världen! 

Ja, livet alltså! 

Kungen och jag

Idag sa jag vid ett möte att jag kände mig som kungen. 
"Vad gör du... egentligen?" 

Tydligen är det en av de vanligaste frågorna som kungen får. vad jobbar du med? 

Och jag känner igen det där. Jag gör allt och inget. Vissa kan säkert tycka att jag "bara är", att jag bara flummar runt. Att det inte händer så mycket. 
Jag kan känna att jag är överallt och ändå inte där jag borde vara. Alltid saknad någon annanstans. Människor vill alltid ha mer. Mer tid av mig, mer kraft. 

Granskad. Hela tiden. 
Den ena blir nöjd, den andra missnöjd. Granskad i sömmarna. Väger ord för att ingen ska ta illa upp. Och till och med när man väger och väger, så blir det tokigt ibland. 

Så vad gör jag och kungen? 
Vi jobbar. Vi jobbar hela tiden. Konstant faktiskt. För vi vet inte när någon ringer. Inte när någon bestämmer sig för att höra av sig och vilja ha ett svar. Vi är konstant på tårna. Vi vill göra rätt, vi vill göra skillnad. Vi vill ha ett bättre samhälle, ibland lyckas vi, ibland inte. 
Kungen och jag. Ja, vi gör så gott vi kan.