Orättvisan är den enda rättvisan
Kära Anna-Karin Linder Krauklis!
Grattis till Ditt dotter och din normala förlossning. Jag tror att Din dotter är otroligt söt, och att Ni lever ett stillsamt liv, och njuter av sommaren.
Du har skrivit ett öppet brev till vår prinsessa Madeleine om hennes räkmacka till förlossning. Jag köper inte helt och hållet det nu skriver, och som Du skriver; låt mig utveckla lite.
För fem år sedan fick jag min son. Jag födde honom uppe i Stockholm på Karolinska. Allt var planerat in i minsta detalj. Jag behövde inte vänta på något. Jag fick allt jag ville, allt och lite till. Ärligt talat har jag inte en aning om om det var kriser i förlossningsvården, inte i Linköping, där vi då både, eller i Stockholm, där vi födde.
Det var kankse 20 personer som stod vid oss när vår son kom till världen. Alla passade upp på både mig, min man, och givetvis vår son.
Ville jag ha alla dessa människor vid vår sida? Ja, jag kankse måste svara både ja och nej. Det var ju såklart oerhört skönt att bli uppassad, och veta att man var i trygga händer. Men, nej. Jag ville ha en normal förlossning. En förlossning där jag skrek, där barnet skrek, där det serverades apeslinjucie i champangeglas och man fick torka gjäldetårar från ansiktet.
Så till Madeleine, hon som åkte på en räkmacka in, och fick all uppassning som Du tydligen inte fick. Hon som inte behövde ligga sömnlös om nätterna för att hon inte visste vilket sjukhus hon skulle föda på. Hon som hade allt på standby, bara för hennes skull. Hon som hade en helt läkarteam, som ingen annan har, eller just ja, jag hade ju det.
Och egentligen finns det läkarteam för oss alla, de kanske inte bara inte står och övervakar alla normala förlossningar. Det finns otroliga krafter hos personalen som jobbar inom vården, och för de som jobbar i vården finns sällan skillnader. De behandlar oss alla lika. Tro mig, jag har själv jobbat inom vården i så där 15 år, jag har sett det mesta.
Jag tror att Madelines bild är en helt annan än din. Hon har inte bara denna uppassning vid förlossningen. Hon har den jämt. Vill hon bli uppassad? Hon har fötts in till något som gör att hon är konstant uppassad.
Tror Du inte hon var rädd? De flesta som föder barn är rädda, men för olika saker. Det är inte så att jag inte tycker synd om dig för att du var rädd, men många är rädda. Jag själv var livrädd. Men för andra saker än att inte få plats på det BB jag var närmast eller om någon skulle sönderanalysera hela mig.
Och med den gräddfilen kommer givetvis baksidor. Uppassningen kommer i form av lyx, men även i form av paparazzis. Av hotbrev i smyg och i öppna brev som uppmanar henne att svara. Hon kankse inte låg sömnlös om nätterna på grund av att hon inte visste var hon skulle föda. Men hon kankse låg sömnlös för att det smattrande fotoblixtar utanför. Att fotografer och journalister hängde på dörren för att få en ögonblick av det vi aldrig behöver visa utåt.
Hon kankse låg sömnlös och funderade på hur de skulle komma fram till det allmäna sjukhuset, utan att behöva oroa sig att någon stalker blockerade vägen för henne, den där stalkern som skrivit hotbrevet om att döda henne. Och till och med kankse skrivit om att döda hennes barn.
Och den här så kallade gräddfilen eller räkmackan är inte bara just vid graviditeter, många anser att kungahusets alla personer alltid åker räkmacka. Men återigen, räkmackan har en baksida.
Och väl inne på sjukhuset.
Behövde Du oroa dig för att någon skulle smygfota ditt underliv? Bara för att få den första bilden av den nyfödda? Madeleine valde att föda på allmänt BB, hon skulle lika väl kunnat föda hemma, och halva avdelningen fått flytta till det kungliga slottet. Då hade vi pratat räkmacka!
Var det någon som ville ha en interjuv med Dig direkt efter förlossningen? Drog ut pappan för att han skulle fotas? Glad och lycklig på en trapp, istället för glad och lycklig i ett rum med mamman och det nyfödda barnet?
Dina föräldrar, var de tvungna att lämna kommetarer till dagspressen direkt? Eller kunde de stitta i stillhet och njuta?
Och när de kommer hem, lämnas de i fred då? De må åka gräddfilen in och få lite lugn och ro ett tag, men sen drar det i gång igen. När kommer nästa barn? Barnet ska upp på tidningsomslag och frågorna vi får av nära och kära ställs av pressen. När vi kan svara med våra amningshjärnor och sedan ända oss vecka efter, måste dessa offentliga personer överväga varje ord och allt blir till skrift. Och såklart, mycker glöms bort när nästa händelse dyker upp, men tyvärr kan det lika väl vara en händelse om dom igen, eller någon i deras familj.
Visst får jag frågor om vi inte ska ha ett barn till, men när man säger nej, nöjer sig folk med svaret. När någon av prinssesorna inte får barn står det på löpsedlar i dagar, det vinklas och det spekuleras. Allt de gör ska analyseras och obseveras, det går ner på detaljnivåer, som inte någon människa ska behövas utsättas för. Barnen är under ständig bevakning och det går inte en dag utan att någon någonstans rapporterar något.
Om du vill driva en kamp mot orättvisor inom förlossningsvården, driv kampen själv, och be inte någon annan kommentera och säga åt politikerna vad de ska göra.
Om Du vill driva en kamp mot kungahuset och deras räkmackor ber jag Dig fundera på vilken sida av räkmackan Du vill vara. Ständigt uppassad av journalister och fotografer, som vill fota alla dina misstag och få en helsida i tidningen. Eller kunna gå ner på stan totalt anonym, bara uppassad av kassörskan i butiken, som struntar i om tar alla varor under armen, tappar hälften och samtidigt ropar på din dotter som springer en bit bort. Du behöver sällan oroa sig för att det är någon som tar en bild av dig då.
Hanna Hägg