fruhagg.blogg.se

Han pratar och pratar och vill inte hjälpa till med något. Han vill prata och hoppa runt. 

Hela dagen har gått i ett. Jag har tvättat hela tvättkorgen, sängkläder och handdukar. Tagit upp alla påsksaker och ställt fram. 

Jag har dammsugit och jag har moppat. Vattnat blommorna och städat toaletterna. Diskat allt och dammat. 

Jag har tvättat bilen och dammsugit den. 

Vi har försökt att hitta presenter men inte lyckats. Och det är det enda som jag egentligen misslyckats med, och ändå så känner jag bara att denna dag är så misslyckad. Jag borde ha köpt något!! 

Att jag inte suttit ner på hela dagen, fast jag faktiskt är ledig och kanske kunnat tagit det lite lugnt.. nej, det berömmer jag mig inte för. Att allt är klart inför kommande helg. Nej, för det är ju inte riktigt klart. 

Jag vill vila. Lägga mig och sova ett tag. Men snart kommer maken hem. Då ska det fixas mat. Och så man vara pigg, glad och utvilad. 

Lika bra att börja kanske...

Och slås lika många gånger av hur människor skriver, skriker, ropar ut: var sig själv! ta vara på livet! gör din grej! skit i andra! 

Så ser man ofta bilder på folk som ser glada och välmående ut. Som står på en strand, i en stad, med en kaffe, lunch i handen, eller ja, på tallriken. 

Och det jag tänker; 

a. shit vad folk måste göra sig till. Livet är inte så fantastiskt för någon. Inte hela tiden. 

b. det är ju lätt för dig att säga. Du är rik och pengarna flödar in. 

c. det har har tänkt mest på på sista tiden, alla (typ!) är ju egenföretagare på något sätt. Man kan kasta sig ut i frihet på ett helt annat sätt. Man har ingen som klockar en till jobbet. Ingen skriver under någon lönelista. 

Och visst, jag kan väl vara fri, skita i andra, välja min grej, ta vara på stunden, jag med! 

Men om alla ska göra så?! 

Vem ska då jobba? Vem ska ge mig min morgontidning? Kränga frukt till mig i affären? Se till att det finns bensin i slangarna? Ta hand om mina sopor? 

Jaja, jag förstår att man kan göra sin grej och förtfarande jobba. Men dessa människor jag följer är så stensäkra på det bästa är att bara vara sig själv så jag tor att de har glömt bort alla andra! 

Nja, jag vet inte riktigt om jag köper dessa glada människor. Av flera anledningar. 

Jag är mig själv på mitt sätt! 

 (kastar in en bild från thailand för att visa att jag också njuter ibland!)

Folk säger att vi är lika. 

Ibland tänker jag att folk är koko. Vaddå lika!? 

Han pratar ju i ett!! Och lämnas det ett litet tomrum av ord; 

"får jag säga en sak?!"

Javisst älskade son! 

Säg något. 

Och något igen! Och igen. Och igen!! 

Hela tiden. Alltid något att upplysa oss om. Alltid något att säga. 

Och det är väl kul? 

Ja, kanske det. Ibland. 

Det sägs att jag var likadan. Att jag pratade lika mycket. Jag vet inte. 

Jag tror inte det finns någon annan som kan prata så mycket som min älskade son. 

 

Lätt röd. Eller tomatröd? 

Jag ska på föräldramöte. Har varit hemma hela dagen och suttit framför datorn. 

Alltså, behöver man sminka sig för ett föräldramöte?! 

Behöver man sätta i ett par linser? 

För att två timmar senare kasta linserna och tvätta bort all make up?! 

Allt ska vara så perfekt hela tiden. Det är ju så här jag det ut!! 

Fast jag älskar ju min make up, inte röra det!! Men för ett par timmar?! 

Rösta! 

Idag skulle stora starka killen vaccineras. Han fick första tiden på morgonen för jag misstänkte att det skulle bli lite kämpigt. På så sätt skulle inte några andra barn kunna säga att det gjorde ont och skrämma upp honom. Och jag skulle kunna vara med, och bara komma lite senare till jobbet. 

Det gick inte alls något bra. Krampaktigt höll han fast i allt han kunde. Stolar i väntrummet. Kapphängaren som satt på väggen. 

Till slut kom vi in till skolsköterskan. Tårarna fullkomligt forsade ur de små ögonen. 

"Jag vill inte mamma" 

Jag slet nog på ett bra tag, var snäll, bestämd, omvarannat. Jag var själv ledsen. Frustrerad. Mest ledsen. 

För att se denna lilla stora killen som fått stå ut med så mycket... det är bara lite för mycket vad ett mammahjärta klarar av. 

Han sprang, jag sprang efter. Han tittade så där på mig som han gjorde vid senaste sjukhusbesöket. Som att jag var världens sämsta mamma. Som han inte ville han mig där. Inte ens se mig. 

Så jag sa nej till slut. Jag orkar inte. Vi måste hitta en annan lösning. 

Och det gjorde vi! Och nu är han vaccinerad och redo att möta morgondagen! Han kan röra på armen och han kramade mig. 

Lilla stora killen! Mitt älskade hjärta! 

Var nere en sväng på stan efter jobbet. Mest för att införskaffa hostmedicin. 

Har nämligen hostat så pass så jag typ tänkt "nu dör jag! på riktigt! jag dör..." 

Ni vet så där mär tårarna rinner, man inte får någon form av luft, man får panik. 

Så jag och Älias gick ner, köpte hostmedicin och gick vidare till h&m. Skulle handla stumpar. Men kom ut med tröjor, byxor, kalsonger, linnen och strumpor! 

Han var nöjd och jag är glad att han gillar kläder. 

Så gick vi till sushi yama och handlade lite sjuka mängder sushi... och sjögräs. Älias älskar sjögräs!! 

Jag tror faktiskt att de la ner extra mycket åt honom...

Vidare styrde vi apollohästarna mot en blomsterbutik. Shoppade kvistar av alla de slag! Härligt!! 

Gick även till hemmakväll. Kanske inte så vårigt direkt. Men till mitt försvar köpte vi faktiskt chips med smaken "spring onioen" Så lite spring där med!!

Solen lyste faktiskt fortfarande  när vi gick hem och Älias sa att fötterna var torra trots att han gick i gympaskor.  

Är det lite vår?! 

Lite lite lite i alla fall va?! 

Vi bestämmer det! 

Vissa människor ger en så mycket. Man bara tankar på kraft. Man ger av sig själv och man får så otroligt mycket tillbaka. 

Man får bara vara sig själv och man kan säga precis vad man tänker. 

När livet är tufft har man familjen.

När jobbet är tufft har man kollegor. Kollegor som blir vänner. Som bjuder en på kaffe. Som man bjuder på huvudvärkstabletter. 

Vänner som hjälper en att komma i håg koder. Och som man hjälper att guida genom tågstationen. 

Kollegor och vänner. Vänner och kollegor. Som man tankar så mycket kraft av. Kraft att klara av allt! 

Älskade kollegor. Älskade vänner. Ni anar inte hur mycket ni betyder! 

Två nätter borta. 

För ett par år sedan var det det vanliga livet. Då sov jag borta både tre och fyra nätter i veckan. Ibland även på helgen. 

Känns som ett annat liv. 

Jag har den förmågan. Att glömma. Förtränga. Att gå vidare med stora kliv. 

Så ibland dyker vissa minnen upp. 

Hur trött jag var på att äta hotellfrukost. Hur trött jag var på att aldrig vara hemma. 

Nu känns det helt ok att vara borta ett tag. 

För jag vet att jag kommer hem. 

Frukosten idag bestod av ananas och havremjölk. 

I morgon är det kaffe och pussar av sonen som gäller. 

I morse väcktes jag av Elias som stod och viskade att han faktiskt var fullt påklädd. 

Han hade till och med på sig hatten. 

Gick upp och insåg att dagen nog skulle bjuda på sol. Så underbart skönt!! 

Vem har inte längtat efter solen? 

Så frukosten fick bli på balkongen. I strålande solsken! 

Fast ärligt talat var det riktigt kallt. 

Men vad gör det?! När man får kisa för att titta ut och man har ledigt hela dagen. 

Natten till idag sov sonen borta gör första gången. 

Alltså sov med vänner, inte med mormor eller någon i familjen. 

Han var på en typ av minihajk, eller får man kalla det så när dom sover inne i scoutstugan?! Men de sov i sovsäck. 

Jag tror det var ett smart drag att börja med att sova borta på ett sånt här sätt. Det var godis, film och pizza. Men ändå själv med kompisar. 

Elias var å ena sidan väldigt nöjd. Men ändå inte. 

För alla pratade så mycket så han inte fick sova något på hela natten!! 

Mest var det tjejerna som pratade och pratade. Och det LOL:ade! 

Lilla gubben har helt plötsligt blivit stor! 

Japp! Jag hittade färdiga till slut! 

Fanns tre olika storlekar på burkar, jag köpte mellanvarianten. Om det var gott, tänkte jag. 

Samtidigt som jag tänkte; om det inte är så gott! 

Och, ja, det var gott. Inte på något sätt gudomligt gott, men kanske ok. Det är salt liksom. Och vem gillar inte salt? 

Jag åt typ en halv burk i går. Hade med mig i matlådan i dag. Så ja, det var nog ett bra beslut att köpa två. 

Till kvällsmat i dag gjorde jag inget med lupinbönorna dock. 

Jag gjorde helt fantastiska enchiladas! 

Ibland blir jag så sjukt nöjd! 

De var helt magiska faktiskt. Lagom kryddade, lagom i tuggmotstånd, lagom tillagade. Inte för torra, inte för såsiga. 

Så gjorde jag sallad till och chips! 

Jösses vad gott! 

Och maken var inte sugen, inte till matlådan ens, så jag tar väl med mig allt och är det är för mycket bjussar jag någon volontär på jobbet! 

Kanske slänger med någon lupinböna i matlådan i morgon med aå blir det nog ännu mera magi!! 

Over and out som kidsen sa förr. 

Nu ska jag streama mästerkocken i sängen! 

Jag får då och då, eller ganska ofta, höra att jag är stark. Att jag klarar allt. Eller typ allt i alla fall. 

Jag bryter inte i hop utan går vidare genom livet glad i hågen och visslar en trudelutt. Typish. 

Är sanningen så? Glad?! Jag? 

Ja, kanske utåt. Men är jag ärlig? Ärlig mot min omgivning. Mot mig själv. 

Jag brukar alltid säga när frågan kommer; "vaddå då? ska jag lägga mig ner i en liten boll och gråta? Vad blir bättre av det!?" 

Och nej, inget blir väl bättre av att gråta. Skrika. Vara arg och ledsen. 

Men hur är ärligheten? 

Borde jag krypa i hop? När det blir svårt att andas. När rummet krymper och när hela huvudet snurrar. 

Varför ska man vara stark då? 

Samtidigt, varför ska man vara ärlig och säga allt, hur man mår? Blir allt bätte då? Blir det lättare att andas om man är ärlig? 

Jag vet inte. Vissa skulle säkert svara ja. Att det faktiskt blir lättare. 

Men jag gillar inte idén om att visa sig svag. Vilket visserligen är väldigt märkligt eftersom jag tycker att alla andra gärna kan gråta. Visa känslor öppet och lägga sig ner ett tag. 

För andra är det helt ok att vara totalt ärliga. Mot mig, mot andra och mot sig själva. 

Men inte när det kommer till mig. När det kommer till mig reser jag mig varje morgon. Även om jag inte sovit. Jag borstar tänderna, kokar kaffe, väcker sonen och tänker; idag blir det bättre. Jag går till bilen, lämnar sonen, ler mot personalen och jag kör till jobbet. 

Jag hälsar på alla och säger som i ett mantra: " allt är bra! nu kör vi!" 

Jag kör hela dagen, känner mig oftast otillräcklig och hinner inte det jag vill hinna. 

Jag åker hem och lagar mat och jag tvättar och städar. Jag kastar ur linserna samtidigt som jag borstar tänderna och hoppas så innerligt att jag ska sova mer än fem timmar. 

Ärlighet. Vilken komplexitet. Vilken soppa helt enkelt. Ärlighet. Vilken dröm. Eller? 

Men något liknande. 

Tittade på klockan igen klockan tre och kvart över tre. Tänkte att jag ska försöka vila. 

Men ni som inte kan sova vet precis hur svårt det kan vara. 

Jag valde inte att gå upp dock. 

Låg och tittade på sonen som sov inne hos oss. Tittade på maken. Konstaterade återigen hur mycket jag älskar dom. Så att det hugger i bröstet. 

Vred och vände på mig. Låtsades sova när maken gick upp, mest bara för att återigen försöka vila ut det sista ur natten. 

Gick upp och gick till spegeln. Skrubbade ansiktet och öste på med allt glow som jag kunde hitta, i ett desperat försök att se pigg ut. 

Idag är dagen helt fulltecknad, precis som vanligt. Vet inte om jag hinner med allt i dag heller och saker läggs på framtiden. Inte en bra känsla alls. 

Hur som. Nu är jag uppe. Kaffet är uppdrucket och regnet öser ner ute. Ingen idé att deppa. Snön smälter ju.  

Och det kommer en ny natt. Då jag kanske får sova. 

Idag har det varit så fruktansvärt grått. Så där grått så man blir bara helt ledsen.  

Ledsen i själen, i hjärtat, ända in i märgen. 

Inte en endaste skymt av himlen. Inte ens en molning himmel. 

Fy! Har känt mig så nere. Så frustrerad av att inte få något ljus överhuvudtaget. 

Ta mig någon annanstans. Ta mig till sol och värme. Till blommor och grönska. 

Ta mig till lugn och ro. Där jag kan få dofta på blommor. Äta gott och doppa fötterna i vatten. 

Ta mig till en plats där solen skiner. Där det är torrt på marken. 

Snälla, rädda mig från detta grå. 

Så var det lördag. Igen. 

Denna ska spenderas att hjälpa mamma som snart ska flytta. 

Jag är yr i skallen och känner mest för att ligga på soffan och kolla någon serie och inte göra något alls. 

Men så här är det vuxna livet. 

Betala räkningar, städa, hjälpa föräldrar, läxläsning, tvätta och arbeta. Allt i ett rasande tempo. 

Livet är märkligt. Det slår mig med jämna mellanrum. 

Man bara fraktas genom tiden och rekflektersr alldeles för lite. Man njuter för sällan mellan tvättberg och insomningsproblem. 

Man kör, bara kör mest hela tiden och stannar inte upp för att titta på himlen. På solen eller på blommorna. 

Man fraktas fort och allt går på rutin. 

Hemska tanke. Hemska vuxna liv. 

Nu är det bara snökaos. Och inte något roligt alls. 

Så jag överdoserar brun utan sol. 

Är kletig på halva kroppen. (ja, jag smörjer bara in synliga delar!!) 

Och varje lite hårsäck, varje lite por i ansikte och på armar ser nåstintill svarta ut. 

Men jag känner mig blek. 

Jag behöver inte vara brun egentligen. bara känna mig lite fräschare. Piggare. 

Får se hur pigg jag är i morgon... eller om jag får panik för jag har tagit för mycket brun utan sol...

Vaknade kl. halv två i natt och började fundera på kvartsamtal, personalmöten och icabeställningar. 

Försökte titta på klockans sekunder för att somna om.. 

1 sek, 2 sek, 3... 4....

Nej, det gick inte. 

Eller det gjorde det väl, för jag vaknade när maken gick upp. Men försökte dra på att gå upp. Säger jag god morgon till honom är det helt kört. Det är bättre att ligga och hundsova. 

Speciellt när man varit vaken och funderat mitt i natten. 

Grejen med att vakna mitt i natten är att jag är rädd för att lägga mig för tidigt nu. 

Somnar jag nu vid halv tio finns riske. att jag vaknar mitt i natten igen. 

Jag måste vara helt färdig när jag lägger mig. Utmattad. Utslagen. Som en urvriden disktrasa. 

Men lika väl som alla funderingar kommer på natten, så kommer de på kvällarna. Eller på morgonen. Eller på dagen. 

Det är ett skit det där med tankar. 

Det är de som borde vridas ur. 

Antagligen tyckte jag att håret fick fint fall och ville se hur det såg ut från sidan, ja, kanske inte så bra som jag trodde! 

Blev sjukt nöjd med parkeringen!! Skulle skicka det till maken, men något kom i vägen. Och detta var nog värt att visas. 

Fick en snap av syster! Samma tid samma plats! 

Vilken tur jag har henne! 

Tog en screenshot på någon veggotaco?! 

Jag skulle visa den för syster. Men... det blev inte heller av. 

Ja?! 

Varför?! 

Inte en susning! 

Vet inte vad jag ville med denna. Överhuvudtaget. 

Veckan har kanske inte varit någon fantastik matvecka. 

Det har varit blandat, frukt och grönt. Bönor och... ja, en blandad kompot helt enkelt. 

Här är ett urval. 

1. Kvällssnacks- pomelo och päron. Riktigt bra kombo! 

2. Butternutsoppa- krämig soppa med krutonger och pumpafrön. 

3. Äppelstund- kollar på Tetzi och skapar lite friktioner en söndag. Älias blev glad över hans krabba! 

4. Grönkålschips- favorit i det hägganska hemmet. Lagom salta, krispiga. Älias äter gärna upp alla, på en gång. 

5. Friterad taco- taco, gott. Friterat, gott. Vad kan gå fel? Vi slängde helt enkelt ner hela tacos och åt med rikliga mängder tacosås!