02:30

Jag tassar försiktigt upp ur sängen. Både maken och sonen ligger i den och det är varmt och trångt. 

Jag tyckte det kändes lite märkligt när jag var på toaletten sista gången för natten. Och nu, mitt i natten, gör det så ont så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Går ut i köket och dricker en halv liter på stående fot. 
Går på toaletten igen. Ingen förbättring. 
Vad trodde jag?! 

Skär upp en citron och äter rakt upp och ner i ett kolsvart kök. Det är surt, så surt. Dricker en halv litet vatten till. 
Det spänner i hela magen. 

Skulle vilja plocka ur menskoppen för att se om det blir bättre, men har inget annat skydd hemma. 

Sätter mig i soffan och funderar på om det finns någon sån där modern app som kan hjälpa mig. Men inte så här dags. 

Attans! Är inte livet tillräckligt jobbigt? 
Jag hade ju faktiskt en bra dag, såklart ska det då komma en dålig natt. 


Medicin

Hittade inte motionscentret först. Stod på en personalparkering och förstod inte alls vart jag skulle. 

När jag bestämde mig för att åka hem såg jag skylten och körde in på en smal grusväg som ledde mig till platsen där det både var start för vissa spår och även en minigolfbana. Hade aldrig förstått att det var en bana där. 

Började gå, utan telefon, utan hörlurar med musik eller podd. Bara gå. 
Inte en vän, inte ett barn. 
Bara jag. 

En man flämtade bakom mig, hans flämtande gjorde honom antagligen snabbare än mig, efter fem minuter såg jag honom inte. 

Gruset under fötterna lät bekant. Barndomen. När jag kom ut från skogspartierna och såg elkraftsledningar och öppna fält, då var det som att vara tillbaka. Landet. Gruset. De gula fälten. Den svala vinden. Tystnaden. 
Gruset, jag vill sparka av mig skorna och gå barfota. Vad jag har gått barfota i grus som barn. 
Jag minns inte så mycket från barndomen. Är det normalt? 
Men när jag hör gruset, ser rapsen, då vaknar något. 

Jag gick så inne i mina tankar att jag tappade bort mig. Tittade efter den gula markeringen på träden. 
Hittade den. Hitta vägen, hitta målet. Hitta hur du ska gå. Ha en plan. En strategi. 

Liljekonvaljerna vad knappt slagit ut. Är de fridlysta? Får man plocka dom? 
Jag plockade ett par stycken och tänkte att jag gömmer dom när jag kommer fram. 
Orkade inte gömma dom när jag väl kom fram. 
Alla plockar ju liljekonvalj. Jag minns aldrig att jag plockat liljekonvalj innan. 

Jag gick i en timme. Helt med mig själv. Precis som han sa. Jag lyssnade på mig, på naturen. Det var bara jag. 

Det kanske är en bra medicin. 

Mensen som kom av sig

Trodde jag hade fått mens i går. 
Eftersom jag äter p-piller konstant kommer den när den vill, sist hade jag mens i december. 
Väldigt skönt, men man är ju aldrig riktigt säker heller! 

Hur som helst. I går trodde jag då att det var dags. 
Tog inget piller idag (brukar ha uppehåll i fyra dagar när mensen kommer) 
Och så idag... 
Inget. Nada. Noll. 

Irriterande. 

Tänk alla grabbar där ute som slipper denna frustration. 
För visst är det så? Alla kvinnor somnar mens är någon gång frustrerade. 
Den kommer, den kommer inte. Den kommer olämpligt. Det är kladdigt, man hittar ingen toalett. Man oroar sig och man funderar. 

Mens alltså. Vilket skit. 


Timme för timme

Jag själv brukar gilla när bloggare ställer klockan och knäpper av en bild en gång i timmen oavsett vad det egentligen gör. 
Det känns som det är mer basic och man får verkligen följa med. 

Så... nu har jag gjort samma. 
Hepp hepp här kommer timme för timme! 

(null)

 Klockan slår åtta. Vi är lite sena och givetvis tar Elias då lite extra tid på sig att komma i väg. 

(null)

Hade tänkt att träna lite golf men de höll
på att samla bollar och jag hade huvudvärk. Så jag åkte hem och käka frukost. Den "på mackan" tomat och basilika var mycket god! 
Kaffet var gott det med. Men jag fick ont i magen senare pga all havremjölk. 

(null)


Vet inte ens vad det var på tv. Väntade på att en repris av Greys skulle börja. Men somnade  i stället 

  (null)


Vaknade och hade blodsockerfall. Åt några bitar godis. Efter en stund kändes det bättre. 

(null)


Diskade upp lite gammal disk. Elias gillar äpplen, han äter säkert tre till fem äpplen varje dag. 

(null)


Lunchen åt jag ute på gården. Pizza igen. Från oumph, den var kall i mitten så jag åt inte upp allt. Men den var väl egentligen helt ok! 
Åt ett sånt där äpple-päron (nashrin?!) efter maten och drack en liter iste. 

(null)

Satt på sängkanten och tittade ut. Jesus står och vaknar över mig. Men jag känner mig lite som April i Greys. Jag har inte slutat tro, men jag är lite... osams?! oense?! besviken på Gud och hela den biten. 
Livet känns orättvist. 
Varför mår jag dåligt och Gud inte gör nåt? 

(null)

Ingen var direkt hungrig så vi stekte på sparris och svamp. 
Den där smala smala svampen var inte så spännande som den ser ut. 

(null)

Jag och Elis åkte med till
golfklubben och gick sen hem. Jag hade mutat med glass. 
När vi kom hem hade jag stora svettfläckar på hela linnet. Vi drack varsin flaska vatten under tiden vi gick och vi åt glass, precis dom jag lovat

(null)


Halvvägs hem stannade vi på Elias skola och luktade på syrenerna. Helt underbara!! Han tyckte vi skulle ta med några hem. Jag visste inte om man fick så jag sa nej och så gick vi den sista biten hem. 

(null)


När kvällen började komma vattnade jag mima örter på balkongen. 
Jag åt några chips av rotfrukter och drack mer vatten. Duschade och letade upp en sheetmask med snigelslem. 

(null)

Och så avslutar vi med att måla naglarna. 

Det har väl varit en bra dag. 
Jag har målat för att skingra tankar. Jag har sovit i två timmar. 
Varit ute en bra stund. 

Ångesten som greppade mig totalt i
går har inte varit lika illa. 
Men visst finns den. 
Tankarna. 
Oron. 
Paniken. 

I morgon ska jag träffa en läkare. Det är jag sjukt nervös för. 
Kommer inte han heller tro mig?! 

15.05

När man inte vet om det är ångesten som totalt fastnat i bröstet eller om det bara är en helskotta halsbränna. 
När man börjar fundera på varför man faktiskt finns och vad meningen är med allt. 

Man försöker måla för att skingra tankarna men det fungerar inte. 
Man äter pizza på balkongen och sover i solen. 
Men inget gör att det blir bättre. 

Man vet att alla andra sitter och sjunger sånger vid en brygga, och man vet inte om man vill vara där. Man vet inte om man saknar dom eller inte. 
Man vill vara hemma, men samtidighet kasta sig från balkongen. 

Så många har ringt, smsat, mailat idag. I morgon kommer väl vykorten! 
Jag blir varm, men jag vet inte om värmen kommer från ett rungande; lämna mig i fred!! 
eller om det är att några tänker på en. 

Känslorna och tårarna är utanför kroppen. 

Kroppen har lagt av. Känslorna är på helvarv. 

Samtal

Jösses vad svårt det är att prata. 
Det misstolkas och man blir allmänt förvirrad. 

Till slut vet man inte vem som menat vad. 

Det sägs för mycket, och det sägs för lite. 
Det blir bara elände. Förvirring. 

Så det kanske är lika bra att bara sluta. 

… och inte följa med…

Lycka

(null)

När är man riktigt lycklig? 
Vad får en att känna glädje? 

Jag har 80 % bilder på min telefon på jobbet. Just nu ger det mig bara ångest. 
Jag har lagt så mycket tid på jobbet och missat så mycket annat. Som kunde gjort mig lycklig på ett annat sätt. 

Jag har sjukt många selfie tagna på mig själv. Men jag är inte nöjd med en enda. Jag har en skrynklig hals. Opigga ögon. Runda kinder och hängande ögonlock. 

Vart hittar man lyckan? 
Som ett barn, de är så lyckliga över allt. En glaskula, en chokladruta. En stund med plattan och regn utanför. 
Själaglada att få träffa någon de tycker om. 
Hur hittar man en uns av denna lycka som vuxen? 

När var jag lycklig senast? 

Fungerar

Jag vet hur vården fungerar i mångt och mycket. Tror jag i alla fall. Vill tro att jag vet. 

Idag var jag på vårdcentralen, berättade om hur jag mår, hur jag känner. Gråtandes. 

Jag tänkte väl att jag blir sjukskriven ett tag. För jag mår så dåligt. 
Men nej. 
Trots att jag för en gång skull öppna upp mig. Sa som det var. Gråtandes. 

Men nej. Det bästa är att jobba. 
Jobba med oro. Varifrån kommer oron? Av stress. Varifrån kommer stressen? Av jobbet. 
Men oron ska man kämpa emot. Utsätta sig för. Trots att bena nästintill viker. Trots att tårarna faller. 

Jag vet hur vården fungerar. Man kan inte begära en sjukskrivning. Men när alla runt omkring anser att den bästa medicin är vila, då undrar man. 
Någon man lever med, någon man arbetar med, en syster, en vän, alla säger va hemma 
men en person man träffat en halvtimme säger det är det bästa att jobba 
Ja, då funderar man. Funderar på hur vården fungerar. 
Vad krävs för att vara klassad som utarbetad? Hjärntrött? Om jag själv inte kan förklara riktigt när jag sitter där på vårdcentralen, om orden blir fel i en stund, så drar personalen egna slutsatser, istället för att lyssna. Och kanske sjukskriva en i en vecka?! 
Jag menar inte att jag ska hemma i ett halvår. Jag vill bara vila lite. 

En röd dag

Kvart i fem står klockan på. 
Helt otroligt. Vart tog dagen vägen? 

Jag och Elias åkte till mamma, där syster ocj svåger var, och käkade paj. Vi letade nyheter som galningar och sen stannade Elias där. Och jag åkte själv hem. 

Planerade att jag och maken kunde gå ut och äta. 
Pasta. Är sugen på pasta. 
Kom på att han är förkyld. Trist. När man har en kväll själva. 
Sen jobbade han över. Ännu tristare. 
Om dagen inte hade blivit så lång kanske han hade orkat trots förkylningen. Nu känns det som kvällens middag är utom räckhåll. 

Kvart i fem och han är inte ens hemma. Och inte sonen. Det kanske är lugnt och skönt. Men samtidigt inte. 



Kvällen som blev bra












Låt mig säga att kvällen blev bra. 
Vaknade som vanligt med ångest. 

Körde Elias till skolan, käka frukost. Eller?! 
Jo, jag åt en banan. 

Kollade på tv, sov. 

Lagade (färdig) vegansk ravioli och tog med mig ut i gräset. 
Lyssnade på Kakan, som kanske skulle ha smeknamnet, fantastiska Kakan,  älskar hennes podd! 

När de började klippa gräset gick jag hem. Sov ett tag till. Och målade naglarna på balkongen. 

Morgonens ångest hade klingat av lite. 
Men ökade igen i samband med ett telefonsamtal, som jag inte ens svarade på. Men bara att höra telefonen ringa och veta vem... usch ja. 

Maken åkte och spelade golf. Frågade om han skulle stanna hemma för att lätta ångesten. Utan att han ens visste vad det var. 
Jag sa åk och jag och Elias gick ner på stan. 
Letade nyheter. Hittade en och köpte plocksallad på Coop. Det är en av hans älsklingsrätter säger han. 
Han köpte sex äpplen och jag ett gäng bananer också. Och vindruvor. De var på extrapris. 

Så satt vi på balkongen. Åt sallad och lyssnade på Lill-babs. 

Jag tog en bild, en (relativt) instagramvänlig. 
Sen tog jag på kaoset. 
På oboy-fläckarna sen.. ja, när då?! 
På halvätna sallader och smutsiga bestick. 
På sk uppläggningsfat, vilket i vårt fall betydde brödpåsen. På nagellacksflaskor som står kvar. 
Och ja, allt står fortfarande kvar. 
Det blev en bra kväll.  



(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Vad är vad, och för vem?

Det pratas en hel del om psykisk ohälsa. Och det är ju jättebra! 
Men jag kan ändå fundera lite kring det. 
Vad är psykisk ohälsa? Ofta pratas det som ett tillstånd. Är utbrändhet psykisk ohälsa?! Hjärntrötthet? 
Vad är vad? 
Anorexi, självskadebeteende... 
I min hjärna är det ganska stor skillnad på at vara sjuk i anorexi eller ha ett självskadebeteende. Det är stor skillnad att vara självmordbenägen eller att vara utbränd. 
Folk pratar om panikångest som att det är en vardagsord. 
Kastar ur sig saker som gör såna skada för vissa människor. 

Och för vem? 
Folk pratar som sagt mycket om psykisk ohälsa. I mediet, i bloggar och på youtube. Men det är svårare att prata med någon på jobbet. Svårare att prata med sin chef. Till och med sin partner. 
Det är en mycket rubriker, mycket "tio tecken på att du är utmattad"  i tidningarna. 
Men vi har svårt att prata om det vid middagsbordet. Vid släktträffen. 
Det är ok att lida av psykisk ohälsa, att skriva om panikångest, vlogga om ätstörningar och intervjuas om utbrändhet. Men när det kommer till att få frågan på gatan av någon du faktiskt känner, säger folk oftast inget.  
Då är man på sin höjd lite trött. Man har jobbat lite mycket. 
Man tackar nej till bullen och man stannar inne när man har panikångest. 

Det är ju fantastiskt att vi pratar mer om psykisk ohälsa, men vad är det vi pratar om, och med vem pratar vi?

Någon annan

När jag ser mig själv på bild nu känner jag inte igen mig. Skum känsla. 
Jag vet att det är jag, men nej, det stämmer inte. 
Jag är inte jag. 

Det är någon annan. 

Läget

(null)

Så här ser jag ut. Vad man inte ser att jag har sån fruktansvärd hjärtklappning. Svetten rinner och det är tungt att andas. 
Ångesten är på nästan högsta nivå. 

Jag upptäcker hela tiden nya saker. Som gör mig ledsen. Arg och... ja, mest ledsen. 
Kroppen lägger av. Allt förutom hjärtat, som pumpar så hört så jag tror att det ska hoppa ur kroppen. 

Solen skiner. Jag borde njuta. 
Men jag har för svårt att andas. 
Allt gör så förbannat ont. 

Trodde det räckte

Var ju då ledig hela förra veckan. Stängde av mobilen, läste inga mail. Var helt utloggad. 
Tänkte att det räckte. En vecka. Av vila. 

Idag var jag tillbaka på jobbet. 
Kände efter en kvart "jag orkar inte" 

Körde på. Skrev fakturor, veckobrev. Räkna kassor och hade samtal. Kände mig helt färdig. Urmjölkad. 

På vägen hem glömde jag sätta på lyset på bilen. Hitta inte nyckeln till lägenheten. Yr ihuvudet och illamående. 

Jag trodde det skulle räcka. Jag trodde jag skulle räcka. Jag trodde mer om mig själv. 
I morgon är det ledigt för att det är röd dag. 
Jag kanske bara behöver en dag till. 

Sen måste det räcka.  

Veckans bilder

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Veckan som har gått har varit... förvirrande?! Jag vet inte vad jag ska säga. 
Har haft ångest. Har varit trött. Men inte kunnat sova på nätterna. Har funderat för mycket. Har inte ätit ordentligt på hela veckan. Nej, inget har fungerat som det ska. 

Men jag ett motto; 
"fake it til you make it" 
och på det motto har jag fått ändan ur soffan vissa dagar i alla fall och tagit mig för en del saker. 
Jag och Elias har promenerat. Långt och handlat för mycket. 
Vi har hjälpt mamma med soffan och vi har varit och klippt oss. 
Vi har kokat kronärtskocka och vi har myst i soffan. Ok, det var ju inte riktigt en kto intet utanför soffan. 

Jag har shoppat på tok för mycket. Och har mått både bra och dåligt över det. Smink, kläder, hårvård, allt i en salig blandning! Mest mat kanske! Som vanligt. Mat som jag inte har ätit. 

Ja, vad ska man säga? Veckan var inte den bästa.