Helgjobb

Japp. Så gick den lördagen. 

Gick upp. Drack kaffe. Stack till jobbet. Drack mer kaffe och skruvade upp musiken. 

Hade problem med nätverket och startade om allt. 

Folk började droppa in. Mackor breddes och kaffe kokades. 
Kläder sorterades och möbler putsades. 

Skratt och gemenskap. Socialt arbete, ja, ni kan inte förställa er!! Det är fantastiskt!!

Någon smsa och fråga om hon fick komma in. Alltså; volontärer! Oj oj!! 
Det är rent och skär magi ibland! 

Butiken öppnade och det vällde in kunder!! 

Sen går allt av bara farten. 20 000 steg senare och mör i skallen låste jag dörren och gick hem. 

Tänk att kunna driva butik på en anställd och resten volontärer!! Tänk på det överskottet! 

Det är magi! Det är underbart! 

Så nu blir det mello och soffan för hela slanten!!! 

Hur var det nu?

När jag tittar tillbaka så är det mest depp, trist, stressat och frustration. 
Trötthet, tråkigt och frustrerande. 

Idag kanske det vände lite. Lite lite. 
Jag skrev att det inte var som jag ville. Jag fick veta att livet är skört. Ta vara på allt. 
Jag andades ut lite mer och allt blev lite klarare. 
Jag vet inte. Det kanske är grått i morgon. Det kanske till och med är svart. Vad vet jag!? 
Men jag vet att i dag såg jag ljuset. 

Och ser man lite ljus är det lättare att se det någon annan gång. Kanske inte i morgon. Men någon gång. 

Ljuset komme bokstavligt talat. Syrran pratade om vår, och nja, det kanske jag inte tyckte med halka och frusna vattenkranar. Men jag förstår vad hon menar. Och hon kanske faktiskt fick vara ute i solen lite i dag. 
Ljuset är på gång. Det är ljust på morgonen, ljust på kvällen. 
Det vänder. Sakta och säkert. 

Idag var en bra dag. 

Tid, kraft och ork

Just nu känns det inte som jag har varken tid, kraft eller ork. 
Vet inte om kraft och ork visserligen är samma sak, jaja... 

Hur som helst känns det som att jag inte hinner något. 
Jag går till jobbet. Tusen bollar i luften. Tappar oftast mer än hälften av bollarna. 

Jag försöker gå hem i tid. Åker hem, glömmer att handla. Möts av smutsiga kläder, men orkar inte ta upp ett endaste plagg. 
Eventuellt lagar lite mat och sedan lägger jag mig på soffan. 
Försöker säga hur mycket jag älskar min familj. Som jag tror är lika trötta som mig. 
Jag vill inte att människor inte tror jag bryr mig. 
Jag vill göra roliga saker med min man, med min familj. Jag vill träffa vänner. Och jag vill träna. 

Men jag tycker inte tiden räcker. Jag vet varför. För jag tänker för mycket. Jag överanalyserar och jag funderar. 
När man tänker så mycket blir man matt och trött. 
Så tycker man att tiden är slut. Men egentligen har man bara prioriterat fel, man har tänkt istället för att umgås. 

Jag vet inte riktigt hur man tar sig ur detta. 
För nu tänker jag bara på hur jag borde vara. Vad jag borde säga. 
Istället för att agera. 


En ny klippning

Den senaste tiden har varit tuff. Det är mycket som är nytt, förändrat. 
Kanske till det bättre men förändring är alltid svårt. Det känns ovant och kanske obekvämt i början. 
Det är som att klippa sig. 
Man har långt blont hår. 
En dag bestämmer man sig. Det stora klippet. 
Man har bestämt sig. Det kommer att bli bra, man vet det. 
Håret faller av, man slänger i en toning. 
Tittar sig i spegeln och är så nöjd. 
Går ut genom dörren och kanske en kollega säger något snällt. Man kanske är ovan att ta emot beröm. Man blir glad. 
Någon säger bara "har du klippt dig?", man kanske blir nervös, är det inte snyggt?! 
Man tittar sig i spegeln och man är inte van. När man tvättat håret är det lättare att kamma, styla. 
Man är säker på sin sak. Men ovan. 

Detta kan har varit en av de sämsta jämnföreslerna... 

Men jag tror ändå många kan sätta sig in i den känslan. 

Jag är bara ovan. Jag vet att det kommer bli bra. Jag kanske måste vänja mig vid nya situationer och nya problem. 
Förändring är jobbigt, i början.  
Förändring är nyttigt. 
Förändring är kul. 
Det gäller bara att gilla det nya, och blicka framåt. 

12.2

I dag är det pappas födelsedag. 
Älskade älskade pappa. 

Han finns inte mer. 

Vår pappa var verkligen som den största, snällaste teddybjörn som fanns. Han var omtyckt av alla. Verkligen av alla. 
Jag har inte hört någon som inte gillade vår pappa. Aldrig. 

Pappa gillade att baka och laga mat. Massor av bullar och kakor. Grytor, pannkakor och kåldolmar. Wienerbröd, budapest, tosca och hallongrottor. Köttfärssås, fiskgratäng, kyckling och pajer. 
Han gjorde mat till massor av människor. Han bakade till hela församlingar. G
Han kokade gröt och han grillade annans inna folk förstod sig på grillad ananas. Han gillade att testa nytt, aldrig rädd för att prova. 

Pappa hämtade oss på nätterna. Han körde oss land och rike runt. Han följde med oss på allt. Han pratade med alla. Han skrattade och alla andra skrattade. Han hjälpte alltid till. 

Pappa kunde man alltid ringa till. Vi ringde och frågade om försäkringar, bilar, mattemperaturer, om avtal och om vänner. Vi ringde honom för att få tips om jobb och vad som är rätt och fel. Vi ringde för att få höra hans röst. 

Lilla älskade pappa, jag önskar jag kunde ringa dig nu. Jag önskar jag kunde ringa dig i morgon. Få höra dig säga att det ordnar sig. Allt löser sig. Att jag inte behöver vara orolig. Älskade älskade pappa, tiden tog slut för tidigt. Din tid, vår tid. 

Grattis pappa! 


När är man sjuk?

Folk frågar mig; 
Är du sjuk, förkyld?! 

Ja... det är jag väl. Men är jag sjuk?! 
Jag har ingen feber, men är sjukt trött. 
Jag använder nässpray, och då kan jag ju andas. 
Är jag då sjuk? Eller är jag bara förkyld? 
När blir en förkylning en sjukdom? 
Japp, när man har feber!! Eller hur? 

Jag har tänkt att gå till jobbet i morgon, så får vi se hur länge jag stannar. 
Och stannar jag inte länge, ja, då får jag väl kalla mig sjuk då.  

Men jag är faktiskt bara förkyld. 

Mycket eller inte

Jag har absolut inte någon överfull kalender om jag vara tittar på den. 

Någon kväll kan det stå ett litet möte. Men det händer kanske en gång i månaden. 
På jobbet kanske jag snittar två eller tre möten per dag. Och ofta går dessa möten ganska snabbt. Mellan en kvart kanske upp till en timme. 

Jag åker i väg då och då på dagslånga möten, men stannar egentligen aldrig över natt. 

Hur kommer det då sig att jag ofta tycker att jag har för mycket att göra? 
Känner mig stressad, fullbokad, utarbetad. Jag jobbar nästan aldrig över nu för tiden. 

Är det samhället som gör det? 
Är det jag som blivit gammal? 

Jag tror att det är en blandning av allt. När jag säger att jag går hem i tid, ja, det stämmer. Från den fysiska platsen ja, men jag svarar på mail, jag ringer folk. Jag sitter med papper och jag tänker på jobbet lite för mycket för mitt eget bästa. 
Jag har blivit äldre. Inget lustigt med det. Ska jag göra en sak så tycker jag att jag är fullbokad. Även om det handlar om att åka och handla eller tvätta. 
Samhället är stressat. Jag tittar på you tube i 1,25 hastighet. Ibland 1,5!! 
Och igår funderade jag varför inte netflix har den funktionen. Allt ska gå snabbt! 
Varför?! 

(null)


Paradis

(null)

Alltså tänk... 
För ett år sedan var jag i paradiset. 

Så fantastiskt det var! Så många människor vi mötte, så mycket historier man hörde, så många sånger som sjöngs. Vad mat vi åt!! 

Vi var tre stycken från jobbet som fick chansen att åka och besöka två projekt. 
Vi var tre ovana resenärer som gav oss ut på vad många kanske skulle kalla sitt livs resa. Och det var det!! 

Att se att pengar kommer fram, att varje liten krona gör skillnad. Det gjorde oss glada rakt in i hjärtat. 
Att hjälpa barn i utsatthet, att få se barn gå i skolan, bli medvetna om att de har ett värde, att få se barn glada och mätta. 
Att se barn äta geléråttor från Sverige och spotta ut lakritsen direkt på golvet. 
Att barnen får bli en del av samhället och få känna att de är värdefulla. 
Det slår det mesta. Det slår nästan allt. 

Och sedan komma hem och se hur bra vi har det. Men även det som vi kan lära oss. Ta del av varandras historier och se varandra på ety mer ödmjukt sätt. 

Jag kommer aldrig glömma denna resa. 

Snälla... låt det bli vår

Jag vet inte om det var så här förra året också. Att jag längtade så fruktansvärt mycket efter våren. Att få solsken på nosen och se gröna blad på buskarna. 
Det är inget fel med snön. Den lyser upp, det är kallt och krispigt. Det är fint. 

Men nej. Jag vill ha vår. Nu. 

Jag könner mig trött och sliten. Jag hinner inget. Allt går i slowmotion. Helst av allt vill jag sova. Men jag orkar inte ens sova. 

Jag hoppas att våren kommer, att solen börjat skina. 
Att man blir lite mer positiv.  

Alla dagar som inte är helg



Japp, när man inte har något annat kan man helt enkelt kopiera en lista om det vi oftast går igenom från en känd bloggare. 

Här är min lista (kopierad rakt av(,eller nej, svaren är mina egna!) av Sandra B) 

Något jag värderar högt i min vardag: 
Min förmåga att bara släppa alla vardagssysslor för att slå mig ner i soffan och hänga med familjen. Skit i disk och elände och bara vara. Som tur är har vi inte många som kommer hem till oss och ser all disk och elände.  

Det äter jag till frukost: 
Inget. Kaffe. 
Jag försökte verkligen ett tag att vara ordentlig, men det går liksom inte. 
Äter däremot frukost på jobbet vid halv tio. Smörgås och kaffe. 

(null)


När jag går och lägger mig: 
Allt mellan nio och elva. 
Det beror på hur dagen har varit, hur nästa dag ska bli. 
Det beror på vad som finns på tv, och om maken lägger sig tidigt. 
Brukar kolla någon serie innan jag väl somnar, vilket kan göra att jag somnar allt mellan tio och... ett?! 

Saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag  aldrig gör: 
Byta lampa på bilen. Det är något ljus som lite lyser. Detta måste jag ju bara fixa faktiskt. 
Har tusen saker på jobb-listan. Den är så lång som jag inte ens orkar tänka på den....

Det här äter jag till lunch: 
Nästan alltid någon form av matlåda. Ibland blir den väldigt märklig. Som i dag, couscous och en sås. Endast. 
Men ofta är det rester. Och mer mat. 

När jag går upp: 
Klockan ringer kvart över fem. Drar mig och kollar timehop till halv sex. 
Klockan sex väcker jag sonen. 

Jag går till jobbet: 
Alltså, jag lämnar hemmet kvart, tio i sju. Lämnar sonen på frita, och är på jobbet runtkvart  över sju. 

Jag kommer hem från jobbet: 
Jag slutar nästan alltid 16:00, och ibland hämtar jag lillkillen, ibland åker jag direkt hem. 

En vanlig vardagsmiddag: 
Finns nog inte. Jag äter alltid, eller nästan alltid, olika. Allt från tikka, makaroner, bönor, färska vårrullar, falafel, till tacos, potatis, gratäng, soppor... 

(null)


Vad jag gör på vardagskvällar: 
Slappar i soffan. Äter för mycket chips och är allmänt slapp. Tränar en del och glor på serier. 
Svarar på en del mail. Och smsar vänner som jag aldrig hinner träffa. 

Har jag söndagsångest: 
Nja, ibland har jag väl det. Jag har mer måndagsångest faktiskt. 
Då har jag liksom koll, eller i alla fall lite koll, på allt som ska göras i veckan. Och det stressar mig många gånger.  

En bonus fråga! 
Vilken är den tråkigaste vardagen?
Tisdag! 
Lite av veckans mittpunkt. Man har startat, men inte kommit i gång. Det är inte halvvägs. Det är bara... tisdag! 

Kritik

Det är lustigt med kritik. Nästan alla gånger man hör att man ska få kritik så lägger man in ett extra ord. 
Negativ. 

Negativ kritik. 
Det finns ju positiv kritik med. Men tyvärr känns det som att många förknippar kritik med något negativt. 

Idag hamnade jag i ett läge där jag skulle framföra kritik. 
Helt ärligt vet jag inte om den var negativ eller positiv. 
Det kanske egentligen inte var kritik. 
Det handlade mer om information, om att utrycka feedback. Att försöka få någon att förstå hur det är på andra sidan. 

Det är svårt det där. 
För ganska direkt hamnade personen i en form av försvarsställning. 
Jag var snabbt med att tala om att inte mina ord sades för att vara dömande, elak eller på något sätt anklagande. 
Det var ren information hur jag upplevde sitauationen. 
Rätt eller fel, det finns inget rätt eller fel, men vi måste mötas på något sätt. 

Jag vet inte om personerna som var med o samtalet skulle beskriva vårt samtal på något annat sätt än det jag upplevde. 
Jag kände hur stämningen blev lite... spänd. 

Kritik. 
Negativ kritik. Positiv kritik. 
Information. Feedback. 

Ska läsa om "Vi måste prata" redan ikväll!  

Frustration

Har ni vissa dagar som ni är allmänt frustrerade? 
Jag har det. Kanske väldigt många dagar. 

Eller? Jag har ju vara mina egna dagar att jämför med. Ofta som pratar man inte så mycket om frustration. 

Idag är en sån dag. Det är som att det kryper i hela mig. Jag kan inte ta mig för något, men jag skulle nog må bäst av det. 
Jag tänker för mycket på jobbet, jag tänker för mycket på magsjukor och elände. 
Jag blir frustrerad att jag inte kan påverka arbetet mer än jag försöker. Jag blir frustrerad att jag inte vet om och när någon blir sjuk. 
Jag blir extra frustrerad när jag inte kan sluta tänka på det. 

Jag blir arg och sur. Inget känns bra. Inget. Inget alls. 

En god natt

Jag brukar alltid vara tröttast på fredagar. 

Då borde man lägga sig tidigare på torsdagen. Men det är svårt. 
Man vill förmysa lite, så där dagen innan den riktiga mysdagen. 

Så klockan är tjugo i elva. 
Klockan ringer kvart över fem. 

Sex timmar att sova, om jag somnar snabbt. Der är lite lite. 
lite för lite.  

Fasta

Idag ska sonen i väg på en gastroskopi. 
Han ska då fasta och får bara dricka vatten (eller saft, som han typ aldrig gör!) fram till tolv. Efter tolv ska han vara helt fastande och inte ens få dricka vatten. 

Har ni träffat min son så tror jag ni spärrar upp ögonen i detta nu. 
Han dör faktiskt av hungerdöden kanske tre, kanske tio gånger, varje dag. 
Och ändå så äter han konstant! 

Så jag tänkte att jag inte heller äter. Och jag brukar klara mig bra utan mat. Men såklart i dag.. jag nästan vaknar hungrig!! 

Hur ska denna dagen gå? 


Lunchmöte

Känner mig nästan extra vuxen och lite så där... proffesionell? 

Idag har jag nämligen haft lunchmöte. Mitt på dagen!! 
Händer aldrig! 
Eller ja, jag har ju möten på jobbet, men aldrig möte vid lunchtid UTANFÖR jobbet! 
Eller jag har nästan aldrig mötet utanför jobbet överhuvudtaget! 

Idag har jag bjudit in fyra kollegor på lunch, hemma hos mig. Samtalat och funderat. Kommit fram till lösningar och lyssnat till varandra. Peppat varandra och ätit. 
Så otroligt trevligt! 

Vi skrattade och skrattade! Det är ett fantastiskt gäng! 

Och om en vecka kommer vi ses igen! 
Och då med alla andra underbara kollegor från regionen! 

Alltså denna kärlek! Fantastiskt!!!