Fiskefunderingar

Vi bestämde oss för att åka och fiska innan matchen. 
Vi har ingen båt, ingen stuga, inget tillgång till det heller. 
Vi får ta det som finns. Köpa fiskekort nere vid strömmen och leta upp någonstans där man kan stå vid kanten till något vatten. 

Det kanske är totalt oglamoröst. Jag vet inte. 
Men jag skiter i vilket. 
Jag behöver inte en stuga (även om jag skulle ta emot en om jag fick!) 
Jag behöver ingen båt (även om jag skulle ta emot en om den ingick i stugan!) 

Vad jag menar är jag jag behöver inget av det. Även om jag vill ha. 
Men att behöva och att vilja ha är två het skilda saker. Som man lätt glömmer bort. 

Speciellt på sommaren. Ingen behöver åka utomlands och spendera hela semestern på någon glammig ö där man är helt själv och solen lyser konstant. 
Ingen behöver åka på cityweekends där man skålar i skumpa och cava och äter musslor o j ostron till lunch. 
Jag förstår att många vill det. Men frågan är varför? 

För att visa upp bilder på instagram. För att kunna ha något att berätta om när man träffar familj och vänner. 

Jag vill mycket. Tro mig. Jag vill ibland för mycket. Och jag glömmer skillnaden mellan att behöva och vilja så många gånger. 

Men när jag sitter här på en sten, utan stuga, utan båt, utan sol och utan ostron och skumpa, då tänker jag på vad jag behöver. 
Jag behöver vara med min familj. Jag behöver kärleken från dom. 
Jag behöver bara en sten att sitta på och konstatera hur mycket kärlek vi har. 
Vi har varandra. Vi har kanske inte massor av pengar, men vad är pengar om man inte har kärlek. 
Vi har så vi klarar oss. 

Jag ser min familj. Jag ser vattnet och fåglarna. Jag ser molnen på himlen och jag hör sonen skratta. 

Livet är vad vi gör det till. Vad vi behöver och vad vi vill ha, det är två skilda saker. Glöm aldrig det. 

(null)


Tvättdag

Finns det något tråkigare än att tvätta?! 
Det är så vansinnigt tråkigt. 

Att springa upp och ner till tvättstugan (ja, vi har en maskin i lägenheten, men ingen torktumlare!) 
Ha koll på klockan, känna att man ska hinna med alla förbannad tvätt. 

Nej, det är faktiskt inget kul alls! 

Socialt

Något som jag faktiskt lite har tröttnat på är Facebook. 
Jag vet inte, men det är reklam i massor, fake news och sorgsna mems. 
Det är aggressitioner och diskussioner i det oändliga. 

Jag blir inte motiverad, inte taggad, inte inspirerad. Inget. 
Jag går in och kollar vissa grupper där kärlek och omsorg finns kvar, men andra grupper har jag gått ur. När folk skriker och beter sig så orkar jag inte. 

Facebook kanske har gjort sitt?! I alla fall i mitt liv. 

Jag väljer andra sociala medier. Det kanske inte blir bättre där. Jag vet inte. Men Facebook, nja, jag tror jag har kvar kontot för jobbet räkning, men sen skiter jag i det. 

Det tar för mycket kraft. 

Over and out  

Proppen

Det har tagit för lång tid för mig att förstå. Och för lång tid att lyssna. 

Jag får titt som tätt lock för örat. Ibland sitter det i en kort tid, ibland ganska lång tid. 
Man vänjer sig lite vid lock för örat ska jag säga er. 

Men nu har det slagit lock så jag hör. 
Jag har ju såklart fått en vaxpropp. Det kan nog vem som helst räkna ut. 
Folk har sagt det länge till mig, men jag har inte lyssnat. Eller jag har lyssnat, men tänkt att det går väl över. 

Det har det inte gjort. Det har bara blivit värre. 
Jag får helt enkelt ringa vårdcentralen på måndag och be dom dammsuga, eller vaxsuga, örat. 
Tror inte att det hjälper att spola, det har jag gjort hemma säkert hundra gånger. 
Jag har haft revaxör hur länge som helst, men det släpper ju inte! 

Locket har jag lärt mig leva med, men att inte höra ordentligt... 
Nej, det är inte helt roligt. 



Det ordnar sig

(null)

(null)

Ibland blir man extra varm i hjärtat, precis när man kanske mår lite extra skakigt. 
Jag ska tillbaka till jobbet på torsdag. 
Det känns bra. 
Fast väldigt nervöst. 
Var har jag nycklarna, minns jag larmkoden? Vad har jag för inloggningar och vad ska jag säga till alla? 
Jag har inte sovit riktigt bra i natt. 
Men jag vill tillbaka. 

Och då fick jag blommor! Av volontärer. 
Så omtänksamt så hjärtat smälter. Så mycket kärlek! 
Det är helt underbart. Och det gör mig så fruktansvärt glad. 

Det kommer säkert gå bra. Jag kommer minnas. Jag har fantastiska människor omkring mig. 
Jag kommer minnas vad alla heter, var nycklarna är och hur kassan fungerar. 
Allt kommer bli bra. 

Vilken dag!

Jösses, dagarna bara springer i väg. 

I går var det skolavslutning. Elias första waldorfavslutning! Helt magiskt!! 
En plats där alla får vara som de är. En plats där alla är respekterade och alla är olika. 
De är spontant, ärligt och så kärleksfullt. Man känner känslorna. 
Mycket musik också, de gillar jag! Det var flöjter, gitarrer, sånger, verser och kopparpinnar! 
Elias var så glad!  

(null)

Idag åkte jag och Elias till mamma och Sara. Jah vet inte riktigt vad vi hade tänkt. Jo, att boka parkering. 
Sen bestämde jag att vi skulle kidnappa Sara. 
Så vi hela eftermiddagen har vi hängt. Pratat om livet. Varför vi tänker som vi gör, om huruvida vi vill ändra på oss och om man alltid måste ändra sig. Till vilken nytta? 
Och för vem ska man ändra sig? Hur mycket ska man anpassa sig, hur mycket egoist ska man vara? 
Varför inte bara vara nöjd med sig själv? 


Vi käkade tacos och upptäckte att getost är magiskt i taco. 
Alltså helt magiskt! 
Har ni inte testat så gör det direkt! 



(null)

Systrarna knas (en bild från förr) 
Alltid bästa systrar! 

Vräkor

Vaknade klockan tre och hade så ont. 
Först tänkte jag att det var tandvärk. Men efter ha varit uppe, tagit en tablett och lagt mig igen tror jag mer att jag egentligen hade ont i käkarna. Eller örat. 
Det är helt enkelt något tokigt med min högra sida. 
Bihålorna blir aldrig riktigt bra, inte huvudvärken, inte örat och inte tänderna. Och käkarna. 
Jaja, jag orkar inte med det längre så kag skiter i revaxöret, att spola näsan och tänka på det. 
Dessutom funderar jag på om det kanske är så enkelt att; 
1. det behövs åska
2. jag har förätit mig på panodil. 

Elias hade ont i magen igen på morgonen. Han bad till och med om medicin själv. 
Jag sa när jag körde honom till skolan 
"om det inte går över får du be dom ringa efter mig"

Dumt?! Ja, hur ska man veta. 
De ringde och jag satt precis som sminkade mig i det rödaste av röda. 
De tyckte jag nog var en knasig morsa när jag kom. 
Han gungade för fullt och såg inte så påverkad ut. Men alla med reflux och magkatarr vet hur det är. Det syns inte alltid utanpå hur illa det är. 

Såklart funderar man. 

(null)


När vi kom hem fick han rostade smörgåsar och jag gjorde pad thai med vräkor. 
Gott. Men huvudvärken kring ögat vill inte släppa. 

(null)


Ska kolla lite på The Good Place och vila så jag slipper ta massor av värktabletter. 

(null)


Märkesutdelning

(null)

(null)


Shit alltså! 
Jag fick gråta hemma sa Elias. 

Nästa termin ska vi se till att han har en scoutskjorta. Så han kan sy fast märkena han får. 

Märkesutdelningen fick bli avslutning på en lugn helg. Fast jag vet inte. 
Lugn? 

Vad innebär lugn? Vi har grillar, tvättat, Elias har haft en kompis på besök. Vi har inte riktigt slappat så mycket. Men ändå inte haft hur mycket som helst. 

Jag är trött i alla fall. Ska laga lite mat idag och sen ska jag slappa. 

Kanske ska jag gråta för att jag är så glad att Elias fick märket. Kanske ska jag läsa på om olika märken. Kanske hämtar jag Elias bara för att krama honom. 

Is och alvedon

Vaknade i morse och hade faktiskt ont. 
Viskade till maken och frågade om han kunde hämta panodil. 
Efter ett tag blev det lite bättre. 
Men jag blir så nojjig... 
Och typiskt nog hade Linda H skrivit om sin utdragna tand och att hon misstänkte "dry socket", det gjorde ju inte saken bättre. 
Mitt sunda, logiska tänkande säger att det inte är någon fara egentligen. Det var mindre än två dygn sen jag tog bort tanden. Jag har inte katastrofont. Inte som när jag hade urinvägsinfektion!! 
Så, jag får nog bara ta ett par panodil, lägga dit kylklampen och vila. 
Och kanske börja äta lite ordentligt. 
Har varit så nevös för att det ska fastna mat i hålet att jag inte vågat äta riktigt. 

Nu ska jag ut och kolla på skor på bästa systern och bästa mamman! 
Då kanske tankarna slutar snurra!

Då var den borta

Sov två, eller var det tre timmar?! i soffan i förmiddags. Drömde sjuka drömmar som jag mådde illa av och fick nackspärr och armarna somnade. 
Inte någon skön paus. 

Gick till tandläkaren och vips så var tanden borta! 
Eller vips och vips... 
Der var svårt att få bort den, de delade den, tog bort lite, delade den mer, och så till slut så var det klart. 
Der känns kan man säga. 
Hela käken värker. Ändå upp till örat. 

Jag vet inte vad jag ska äta riktigt. Jag skulle inte äta smulig mat. Gärna flytande i dag. Jag vill äta chips. Jag är hungrig men vågar inte riktigt äta. 
Jag vet inte. Ska man äta glass?! Det är kallt. Gott. Och äter jag bara vanlig glass så är ju den typ flytande?! Eller?! 

Åh, vilken i-landsproblem...

Drama drama drama

Nej. Jag lägger av med Facebook. Orkar inte med skiten längre. 
Och att det ska vara drama på min sida!! 
Nej, det vill jag inte. 

Det enda goda i detta är att jag äntligen tog mig i kragen och hörde av mig till en vän och bestämde att vi skulle ta en fika på stan! 

Skrik

Vaknar av att någon illvrålar utanför sovrumsfönstret. 
Det verkar som personen har ett väldigt högt samtal med sig själv. Och det låter som personen är ganska ung. 
Vad gör ungdomar ute klockan halv sex på morgonen? Vrålandes? 

I min sjuka hjärna får jag ångest och tänker mord. Jag vet att maken precis har gått till jobbet. Att bilen står utanför på gatan. 
Kanske precis bredvid en skrikande man. 
Vad vet jag om hans mentala hälsa? Lika lite som många vet om min. 
Jag vet inte om han skriker för att han hör röster, eller om han bara är en högljud person. 
Jag vet inte om han skriker för att han är hög som ett hus, eller om han bara är arg för att kanske spårvagnen inte kom. 
Jag har inte en aning. 

Jag kollar på telefon och tänker att om ingen har ringt har ingen dött. Eller blivit skadad. 
När jag väl kliver upp en timme senare måste jag ändå smsa och får snabbt ett svar. 
Skönt! 

Vad är det med folk som måste skrika? 
Det var någon som skrek på Facebook i går med. Om man nu kan skrika på Facebook. Men det tror jag. 
Det kändes som han skrek. 
Ilska. Vrede. Hat. 

Jag ska till läkaren idag. Vet inte vilken tid. Jag har två tider noterat. Och jag minns inte vilken som är den korrekta. 
Jag är sjukt nervös inför mötet. Vet inte vad jag ska ta på mig. 
Återigen, jag vill ge en fasad. Visa något annat än vad jag kanske är. 
Men jag vill samtidigt att han ska förstå att jag inte mår bra. 
Och då ska man inte ha en vit skjorta och finbyxor. Man ska inte ha färg på kinderna och mascara på fransarna. Då är man väl frisk?! 
Eller?! 

Nej, jag är inte ett dugg frisk. Jag biter sönder tänder, jag har urinvägsinfektioner på löpande band. Jag är så trött att jag måste vila efter att ha ätit och jag vill helat inte träffa en endaste person. 

Ångesten blir bara värre och värre och jag blir bara tröttare och tröttare. Trött på alla människor som skriker hela tiden. 


Skjut mig

Firade i går att jag äntligen var klar hos tandläkaren. 
Egentligen var jag väl klar innan, men så sprack en tand och jag var tvungen att gå tillbaka. 

I går gjordes det sista med tanden och kronan sattes på plats. 
Vi firade med att prova två läsk. Och jag var glad. 

Så idag, ätandes frukost. (man kan äta vad man vill till frukost...) så tappade jag en till tand. Hela kronan, med stift och allt. 
Plopp bara. 

Jag har ingen lust. Kan inte livet bara rulla lite smooth?! 
Jag hatar mina tänder. Jag hatar hela livet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. 

Skjut mig. 

Dagen då jag inte ska göra något

Nej. 
Jag tänker inte gå ut och gå idag. Jag orkar inte. 
Jag ska lämna Elias och sen åka och köpa färskpotatis. 
Sen ska jag inte göra något. 

Inget. 

Den mörka highlightern

Det är varmt. Mycket varmt. För varmt. 
Jo, jag får faktiskt klaga. 
Jag klagar (nästan) aldrig på kylan. 
Därför får jag klaga på värmen. 

Eftersom jag inte gillar värmen så får jag ju inte så mycket sol på kroppen. 
Jag sitter hellre inne med fläkten dessa tider. 
Nu kanske jag gått lite mer färg än jag brukar, jag är ju ute och går en timme varje dag. 

Och så här är det. 
Jag må må dåligt. Känna hjärtat slå hårdare och hårdare i bröstet. Måste tänka på att andas. Måste komma i håg att andas. 
Trycket i hela kroppen och alla tankar som bara växer och växer. 
Jag mår helt ärligt talat skit. 
Men... 
En av de sakerna som får mig att må kanske lite bättre. Eller i alla fall lura mig själv att må bättre. 
Det är att smörja in mig. Med brun utan sol. Lägga ansiktsmasker och sätta på mig mascara. 
Klä mig någorlunda piffigt och sätta på mig någon parfym. 
Kalla mig gärna ytlig. Jag ärjätteytlig. Det är jag väl medveten om. 
Jag vill vara smal. Och stark. Smidig och snygg. 
När jag inte lyckas med det så kan jag ju i alla fall lukta gott. 
Jag kan maxa mascaran och fästa lösögonfransar. 
Spraya bästa parfymen och smörja in mig med både brun utan sol och en härlig body lotion. 
Jag gillar att testa ögonskuggor och måla naglarna. 
På något sätt tänker jag inte på allt elände. Glittret gnistrar så magiskt och den blåa ögonskuggan får mig att baxna. Den gröna är så speciell och den rosa får mina ögon att blänka. Highlightern skiner som solen och allt på bordet, allt i ansiktet ser bara så... härligt ut! 
Sen undrar folk... "mår hon verkligen dåligt?!" 

Ja, om folk bara visste. 
Om folk bara visste att värmen gör att min ångest ökar, för jag vet inte varför jag är varm. 
Om alla bara visste att solen gör mig lika skygg som människor gör. 
Alla önskar att man såg insidan på människor. Jag vet inte. Min kanske skulle vara för mörk. Samtidigt vill jag ju att folk ska förstå, att även om solen lägger sig perfekt i mitt ansikte och min highlighter lyser upp så är det fortfarande mörk inombords. 


 

Myggbett

Jag har fått säkert tio myggbett. 
Jag får ångest av promenaderna jag går varje dag. 
Myggbetten kliar precis så där som de gjorde när man var barn. Man kan inte sluta klia.
 
När jag är ute och går kan jag inte sluta tänka på att jag är så trött. Så trött så jag ofta funderar på att lägga mig och sova. Rakt upp och ner i skogen. 
När tankarna väl kommit i gång så går de över till att jag kanske inte vaknar i skogen. Tänk vad skönt! 
Att få sova i en evighet i en skog. 

Jag har till och med myggbett i huvudet. Det är nästan extra jobbigt. 
Man drar handen genom håret och så kliar lite. Man tänker inte på att det är myggbett. 

Jag tänkte jag skulle gå ner i vikt av att gå ut och gå. Istället går jag upp. 
Hatar det. 
Orkar inte springa heller. 
Totalt värdelöst. 

Jag vill bara vara hemma. Just hemma hemma. I soffan. Bara ligga där. 

Där får man inga myggbett. 




Måndag

Tycker ändå att jag sovit bra i natt. Sov ju ändå sex timmar. 
Men vaknade i ren panik. 
Så där så man inte vet vart man ska ta vägen. Ska jag gå upp? Ligga kvar? Ska jag skrika rakt ut? Kräkas? 
När man ställer sig upp vet man inte vad man ska göra. Brukar jag koka kaffe först? Brukar jag väcka Elias? 
Åh, det lilla gossebarnet. 
Förstör jag honom? Jag är så rädd att jag förstör honom. Och jag är så enormt sjukt rädd för att någon ska komma och ta honom. Säga att jag inte är en bra mamma. 
Det är min värsta mardröm. 

När man väl står i köket och kokar kaffe kommer man på allt man inte har gjort. Allt som man måste göra. 
Skicka in intyg. Avboka tider. Betala räkningar. 

Jag vet varför jag har ångest idag. 
Psykologen. 

Det borde ju kanske kännas bra att gå dit. Men nej. Det känns som att ingen tror mig. Som jag måste försvara mig hela tiden. 
Hur många gånger ska alla behöva skriva: 
"om jag brutit benet hade alla sett att det var av. men ingen ser ett trasigt inre" 
Det är så sant, men fortfarande inget som folk tittar på. 
Hon kommer titta på mig och säga; 
du har fått färg. fint! (jag är ju ute och går varje dag för att bli av med ångesten!! inte för att sola!!) 
det bästa är att utmana sin ångest (gå på ditt trasiga ben. det kommer bli bättre av lite belastning!) 
du har ju familjen (men familjen kan ju inte jobba för mig. inte ta bort ångesten) 

Jag blir bara ledsen när jag tänker på det. Ledsen och får ångest. 
Jag vill inte gå dit. 
Jag vill inte gå någonstans. 
Jag vill ingenting. 
Jag vill absolut ingenting. 
Inget. 

Klistret

Är så fullkomligt trasig. Allt är så trasigt att jag och min syster konstaterade att det till och med syntes på bilder. 
Vi är liksom lite lite förvrängda på alla bilder. Lite sneda. Lite sorgsna fast vi kanske skrattar. 
Vi minns precis när det hände. När klistret till våra ansikten inte längre höll. 
När allt föll omkull. 

Klistret som höll i hop vår ansikten. Klistret som höll i hop familjen. 
När klistret försvann brast relationer. Människor slutas höra av sig. Klistret var slut. 
Vi hade tydligen inte mer gemensamt. 

Jag minns så tydligt den där bilden. 
Vi i närmsta familjen satt själva. Alla andra satt runt ett annat bord. 
På ett halvår förändrades allt. Vi hade släppt från massan, och klistret var borta. 

Klistret var det som fick mig att hålla i hop som människa. 
Nu faller allt. Jag har förlorat min största förebild. Min mentor och den som jag
alltid kunde ringa. 
Han höll i hop hela mig. 
Ovadsett om jag ville ringa och fråga hur länge soppan skulle koka, brödet skulle jäsa, vart jag skulle placera mina pengar. Vart låg Kisa eller kaos på jobbet. 
Han svarade på frågorna, han ställde alltid upp. Han höll mig alltid vid sitt hjärta. Som om våra hjärtan var klistrade vid varandras. 
Han hade svaren. Han hade helheten. Han hade kunskapen. Han var klistret. 

Då och då faller det mer än vanligt och tårarna rinner. Bröstet värker och smärtan är så fruktansvärd.  
Då är det lilla lilla klistret som binder i hop det sista totalt slut. 
Han finns inte mer. 
Han kommer aldrig komma tillbaka. 
Det slår mig så hårt och så kraftfullt. 
Älskade älskade pappa... 

Du var vårt klister. Du var mitt klister. 
Utan dig ligger skärvorna utspridda. 
Du var den som höll i hop oss. Den som höll i hop mig. Utan dig är allt trasigt. 

Älskade älskade pappa

Sol i mellersta Sverige



Det sägs att det regnar i södra Sverige. Då slår det mig att jag inte bor i södra Sverige. Utan mer i mellersta?! 
Det regnar i alla fall inte här. Men det skulle behöva regna. Jag vill grilla, och jag vill kunna andas normalt. 
Men värmen är kvar här. Det är så varmt så man knappt orkar röra sig. 

Min första tanke var att åka ut och bada idag. Sen kom jag på att det kanske inte är så bra med urinvägsinfektion... Kallt (i vattnet!) kanske orent och.. nja, det kändes inte som en bra idé helt enkelt. 

Så, vi ringde de bästa människorna vi har runt omkring oss. 



(null)


Innan dom kom käka vi lunch. Jag var sugen på sushi och Elias tackar aldrig nej till det. Vi åt sushi exakt för att år sen med, på samma ställe. 
Ja, vi har varit där några gånger mellan med... 



(null)


Sen kom dom och vi drog till Mem, som är den första, eller sista, slussen i Göta kanal. 
Vi tog med lite frukt och chips. Det är bra att äta chips när man svettas. 
Vi kramades och myste skiten ut Mem. 

(null)

(null)


De äldre grabbarna gick på bio och vi andra gick till Pinchos. 
Vi var som vanligt, Elias typ ramlande av solen och jag orkade inte resa på mig för att hämta maten utan sa till dom att bara skjuta ut den långa brickan lite till så kunde jag ta den från stolen. Killen tittade lite märkligt på oss men gjorde som vi sa. Som tur tappade vi den inte. 
Sen gick vi hem, maskade och grabbarna kom hem, vi såg en rulle och sen var dagen slut. 

(null)

(null)


Lite ångest över att dagen gick fort, hann inte gå en promenad. Vaknade med smärta från njurarna, och googlade för mycket på det. Ska man inte göra..!
Vill så gärna vara stark. Men det är med dessa människor jag orkar vara, ingen annan. 
De låter mig vila, de låter mig älta. Fantastiska människor. 

Håll tummarna, idag tog jag sista tabletten för urinvägsinfektionen, må den inte komma tillbaka en tredje gång. 
För gör den det, då slutar denna blogg. Då ger jag upp. Då skiter jag i allt. Det orkar jag inte med. 
Så håll tummarna!!

Syren

Häromdagen frågade jag en snäll kvinna om jag fick plocka syren för att koka saft på. 
Hon gav givmilt med sig och jag tog aå jag kunde göra en sats. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Tänk att syrensaft blivit så trendigt och så inne?! Så hippt! 
Syren finns ju i massor. I varje trädgård, i varje park finns det mängder av syren. 
Varför har det helt plösligt blivit trendigt 2018? 

Hur som helst är det gott! Det är lätt att göra och ja, man känner sig lite hipp!! 

Tidigare inlägg