fruhagg.blogg.se

Låt mig säga att kvällen blev bra. 

Vaknade som vanligt med ångest. 

Körde Elias till skolan, käka frukost. Eller?! 

Jo, jag åt en banan. 

Kollade på tv, sov. 

Lagade (färdig) vegansk ravioli och tog med mig ut i gräset. 

Lyssnade på Kakan, som kanske skulle ha smeknamnet, fantastiska Kakan,  älskar hennes podd! 

När de började klippa gräset gick jag hem. Sov ett tag till. Och målade naglarna på balkongen. 

Morgonens ångest hade klingat av lite. 

Men ökade igen i samband med ett telefonsamtal, som jag inte ens svarade på. Men bara att höra telefonen ringa och veta vem... usch ja. 

Maken åkte och spelade golf. Frågade om han skulle stanna hemma för att lätta ångesten. Utan att han ens visste vad det var. 

Jag sa åk och jag och Elias gick ner på stan. 

Letade nyheter. Hittade en och köpte plocksallad på Coop. Det är en av hans älsklingsrätter säger han. 

Han köpte sex äpplen och jag ett gäng bananer också. Och vindruvor. De var på extrapris. 

Så satt vi på balkongen. Åt sallad och lyssnade på Lill-babs. 

Jag tog en bild, en (relativt) instagramvänlig. 

Sen tog jag på kaoset. 

På oboy-fläckarna sen.. ja, när då?! 

På halvätna sallader och smutsiga bestick. 

På sk uppläggningsfat, vilket i vårt fall betydde brödpåsen. På nagellacksflaskor som står kvar. 

Och ja, allt står fortfarande kvar. 

Det blev en bra kväll.  

Men jag kan ändå fundera lite kring det. 

Vad är psykisk ohälsa? Ofta pratas det som ett tillstånd. Är utbrändhet psykisk ohälsa?! Hjärntrötthet? 

Vad är vad? 

Anorexi, självskadebeteende... 

I min hjärna är det ganska stor skillnad på at vara sjuk i anorexi eller ha ett självskadebeteende. Det är stor skillnad att vara självmordbenägen eller att vara utbränd. 

Folk pratar om panikångest som att det är en vardagsord. 

Kastar ur sig saker som gör såna skada för vissa människor. 

Och för vem? 

Folk pratar som sagt mycket om psykisk ohälsa. I mediet, i bloggar och på youtube. Men det är svårare att prata med någon på jobbet. Svårare att prata med sin chef. Till och med sin partner. 

Det är en mycket rubriker, mycket "tio tecken på att du är utmattad"  i tidningarna. 

Men vi har svårt att prata om det vid middagsbordet. Vid släktträffen. 

Det är ok att lida av psykisk ohälsa, att skriva om panikångest, vlogga om ätstörningar och intervjuas om utbrändhet. Men när det kommer till att få frågan på gatan av någon du faktiskt känner, säger folk oftast inget.  

Då är man på sin höjd lite trött. Man har jobbat lite mycket. 

Man tackar nej till bullen och man stannar inne när man har panikångest. 

Det är ju fantastiskt att vi pratar mer om psykisk ohälsa, men vad är det vi pratar om, och med vem pratar vi?

Jag vet att det är jag, men nej, det stämmer inte. 

Jag är inte jag. 

Det är någon annan. 

Så här ser jag ut. Vad man inte ser att jag har sån fruktansvärd hjärtklappning. Svetten rinner och det är tungt att andas. 

Ångesten är på nästan högsta nivå. 

Jag upptäcker hela tiden nya saker. Som gör mig ledsen. Arg och... ja, mest ledsen. 

Kroppen lägger av. Allt förutom hjärtat, som pumpar så hört så jag tror att det ska hoppa ur kroppen. 

Solen skiner. Jag borde njuta. 

Men jag har för svårt att andas. 

Allt gör så förbannat ont. 

Tänkte att det räckte. En vecka. Av vila. 

Idag var jag tillbaka på jobbet. 

Kände efter en kvart "jag orkar inte" 

Körde på. Skrev fakturor, veckobrev. Räkna kassor och hade samtal. Kände mig helt färdig. Urmjölkad. 

På vägen hem glömde jag sätta på lyset på bilen. Hitta inte nyckeln till lägenheten. Yr ihuvudet och illamående. 

Jag trodde det skulle räcka. Jag trodde jag skulle räcka. Jag trodde mer om mig själv. 

I morgon är det ledigt för att det är röd dag. 

Jag kanske bara behöver en dag till. 

Sen måste det räcka.  

Veckan som har gått har varit... förvirrande?! Jag vet inte vad jag ska säga. 

Har haft ångest. Har varit trött. Men inte kunnat sova på nätterna. Har funderat för mycket. Har inte ätit ordentligt på hela veckan. Nej, inget har fungerat som det ska. 

Men jag ett motto; 

"fake it til you make it" 

och på det motto har jag fått ändan ur soffan vissa dagar i alla fall och tagit mig för en del saker. 

Jag och Elias har promenerat. Långt och handlat för mycket. 

Vi har hjälpt mamma med soffan och vi har varit och klippt oss. 

Vi har kokat kronärtskocka och vi har myst i soffan. Ok, det var ju inte riktigt en kto intet utanför soffan. 

Jag har shoppat på tok för mycket. Och har mått både bra och dåligt över det. Smink, kläder, hårvård, allt i en salig blandning! Mest mat kanske! Som vanligt. Mat som jag inte har ätit. 

Ja, vad ska man säga? Veckan var inte den bästa. 

Ändå tänker jag; 

jag kanske kan jobba lite. Det där jag aldrig hinner annars. 

Bra märkligt. Jobba när man ska vila. 

Jag vet inte hur det går. Kroppen är stressad. 

Jag är så fruktansvärt trött, men kroppen är för uppjagad för att sova. För att ens vila. 

Tankarna kommer som en smattrande pistol. Om, när, varför, hur?! 

Tilliten till mig själv har försvunnit. 

Jag har en egenskap som kanske är bra, kanske dålig. 

Jag trycker undan. På ett sätt som jag tror få kan. Jag blundar. Skrattar. Gråter endast i min ensamhet. Jag säger att allt fixar sig. Jag jobbar tills jobbet är färdigt. 

(och det blir det aldrig...)

När allt händer på en och samma gång. När världen rasar totalt. När precis allt faller samman. 

Vad gör man då?! 

Man kan köra "fake it til you make it" och hoppas att man härdar ut. Man kan lägga sig ner. Platt och fundera på om det finns någon mening med allt. 

Jag trodde jag var trygg. Trodde jag betydde något. 

Jag kanske behöver en timeout. Jag kanske behöver den mer än en vecka. 

Men jag behöver att någon säger att det är ok. Att någon säger "det gör inget" 

Jag kanske behöver ta hand om mig själv. 

Men bara kanske. 

Mår så fruktansvärt dåligt. Hatar att vara svag. 

Fy fan vad jag hatar! 

Hatar, hatar, hatar. 

Hoppas jag aldrig mer vaknar. 

Finns det någon mening? Finns der något hopp? 

Mitt hopp försvann idag. 

Jag försvann in i mörkret. I den djupaste grottan, i det svartaste hål. Ser inte en ljusstråle. Inte en glimmade del. 

Livet. 

Finns det något mer? Finns det ett slut? 

Slut på sorger, slut på elände. Ta mig härifrån. 

Hjälp mig inte upp. Det spelar inte någon roll längre. 

Livet. 

Det är dom det är. Det är slut när det är slut. Livet är bara en resa. 

Jag hatar livet. 

Jag har stått i solen hela dagen och gräddat våfflor! 

14 grader i skuggan! Underbart! 

Vaknade visserligen med huvudvärk. Men med  tabletter har jag hållt det hela i schack och är faktiskt vaken fortfarande. 

Så skönt!! 

Mitt problem är jämt att tiden inte riktigt räcker till. Men nu struntade jag i tiden. Och tog mig tid. Jag hinner faktiskt vika tvätten nu. 

Så, nu är et på g igen! Två pass i veckan. Till att börja med i alla fall. Blir det tre blir jag glad. Blir det ett blir jag inte ledsen. 

Målet är två! 

Let’s go!! 

För mig betyder det att man kan faktiskt ha gjort, eller är, det personen säger till en. 

Eller?! 

När jag säger "jag tog faktiskt åt mig av det du sa"  tänker jag att det blev... personligt?! 

Men om någon säger något helt osant?! Tar jag åt mig då?! 

Eller gör jag något annat? 

"jag tar illa vid mig"  kanske är ett bättre uttryck?! 

Vissa saker man kan bli kallad är det ju inte att man tar åt sig av. Man blir bara påverkad. 

Ja, jag fick ta skit i dag. Det kröp mig under skinnet. Inte för att jag tog åt mig. För jag är inte det hen sa. Men jag blev påverkad. Illa. Jag blev förtvivlad. Ledsen. Arg. Förstörd. 

Over and out. 

Jag drabbades av samvetskval och funderade för mycket. 

Tiden gick för fort och allt bara hände. Jag hängde inte med. 

Bjuder på ett gäng bilder. Som kanske inte riktigt utstrålar något överhuvudtaget. 

Avslutade veckan med frukosttortilla!!

Hoppas nästa vecka blir bättre. Har som mål denna vecka att försöka prata med någon. 

Japp! Hepp! 

Nu kör vi! 

Detta är bland det bästa som finns. Jag och min älskade syster. Ute på äventyr. 

Idag var vi ett tag på jobbet igen. 

Fixade lite saker som skulle iväg och slängde massor av skräp som bara har legat på kontoret. 

Elias väntade tålmodigt och jag gnodde på lite extra för att vi inte skulle behöva vara där så länge. 

Åkte hem och åt pizza. Fast jag inte tyckte det var någon vidare bra idé. Pizza tycker jag vi ska äta hela familjen. För maken älskar pizza. När jag och Elias är själva kan vi äta något annat. Tycker jag. 

Det tyckte inte han. 

Jobbet ringde och snart är det dags att åka och städa fritishemmet. 

Sen är det helg. Jösses så skönt! 

Åkte till kära syster och gick på kondis. 

Beställde vad vi trodde var en desiréebulle. Det var tydligen en drömbulle. 

Beställde även latte. Den smakade bränt. Och hade inget skum alls. 

Elias tog en megachokladboll. 

Trevligt sällskap men inte bra fika. 

Vi tog även någon mazarin. Med rom. Vi åt inte upp! 

Dagen efter det... 

Nej, den har vi släppt. 

(fast det gnager som sjutton...)

Ni vet att man kan vabba, och jabba?! Ja, när man tar hand om sitt sjuka barn, men man jobbar lite under tiden. Jag antar att det kallas jabba... 

Folk tänjer på gränser. 

Det var väl aldrig något man gjorde förr. Var man hemma så var man hemma. Och tog hand om barnet. 

Så kan man ju vara sjuk själv. Och jobba lite. Det är också helt ok i dagens samhälle. 

Men jag har väl dragit det till en gräns som kanske inte är ok. 

Denna vecka har Elias lov. Jag har tagit ledigt och sagt till fritidshemmet att han är hemma. 

Har vi varit hemma? 

Nej. Inte alls. 

Vi har kommit kanske lite sent till jobbet men knappt det. Och vi har stannat länge. 

Elias har diskat, prismärkt och fyllt på. Han har pratat och pratat. Han har haft kul. Men han har inte varit ledig. 

Jag har fått saker gjorda, men jag har inte varit ledig. Inte alls. Och när vi väl kommit hem har jag tänkt att jag måste kanske svara på något mail. Ringa bara något samtal. 

Så alla timmar som skulle försvinna från kompsaldot... Nej, de är inte borta. 

Och är vi utvilade? Nej, inte alls. 

Att jobba när man är ledig? Inte en aning om vad det heter. Eller vad det kallas. 

Kanske heter det bara, enkelt och kort, sammanfattningsvis; 

DÅRE. 

Dagen började med att Elias kom in och vi låg och myste tills jag blev extremt kaffesugen. 

Vi har köpt en ny bryggare! En moccamaster som är relativt liten och nätt. I alla fall om man jämför med vår gamla. 

Drack kaffe och tittade på nyhetsmorgon. Där pratade de om branden i Norrköping. Men mamma hade redan ringt och berättat om den. Så inget nytt direkt. 

Åt rostat bröd med avocado, tomat och rödlök framåt tio. 

Gick och kollade på vad som fanns kvar efter branden. Det luktade rök och Elias fick hosta. 

På vägen hem stannade vi och handla kaffe, dricka och pasta. 

Så satte vi oss i solen och Elias halsade ditekt ur flaskan. 

Kom hem och åt lunch. Rester från gårdagen. Spännande värre. 

Fixade lite och sov i soffan. Satt på balkongen och tittade på Flora och Alexandra. Gjorde melonsallad och slappade ända tills det var dags för kvällsmat. Någon ny vegopasta. Helt ok. 

Drack kaffe efter maten. Med havremjölk för magens skull. Har druckit för mycket kaffe idag och kan inte sova nu. Attans! 

Hamnade i soffan resten av kvällen och började om med bujolivet. Tänker inte göra kalender utan mer som en dagbok. Och habittracker och moodtracker. Och lite vad man gör och inte. Jag minns ju aldrig när jag till exempel vattnade blommorna eller bytte toalettbordet om jag inte skriver upp det. 

Var lite vild och lämnade vissa saker kvar i soffan fast än nyårslöftet lyder: 

det som ligger kvar i soffan kastas! 

Vi får se vad jag har kvar i morgon helt enkelt. 

Det var dagen! 

Det var en ganska bra dag tror jag. Jag och Elias hann med en del nytta, en del mys och en del annat. 

Nu ska vi bara se om koffeinet slutar verka någon gång....