fruhagg.blogg.se

Inte någon skön paus. 

Gick till tandläkaren och vips så var tanden borta! 

Eller vips och vips... 

Der var svårt att få bort den, de delade den, tog bort lite, delade den mer, och så till slut så var det klart. 

Der känns kan man säga. 

Hela käken värker. Ändå upp till örat. 

Jag vet inte vad jag ska äta riktigt. Jag skulle inte äta smulig mat. Gärna flytande i dag. Jag vill äta chips. Jag är hungrig men vågar inte riktigt äta. 

Jag vet inte. Ska man äta glass?! Det är kallt. Gott. Och äter jag bara vanlig glass så är ju den typ flytande?! Eller?! 

Åh, vilken i-landsproblem...

Och att det ska vara drama på min sida!! 

Nej, det vill jag inte. 

Det enda goda i detta är att jag äntligen tog mig i kragen och hörde av mig till en vän och bestämde att vi skulle ta en fika på stan! 

Det verkar som personen har ett väldigt högt samtal med sig själv. Och det låter som personen är ganska ung. 

Vad gör ungdomar ute klockan halv sex på morgonen? Vrålandes? 

I min sjuka hjärna får jag ångest och tänker mord. Jag vet att maken precis har gått till jobbet. Att bilen står utanför på gatan. 

Kanske precis bredvid en skrikande man. 

Vad vet jag om hans mentala hälsa? Lika lite som många vet om min. 

Jag vet inte om han skriker för att han hör röster, eller om han bara är en högljud person. 

Jag vet inte om han skriker för att han är hög som ett hus, eller om han bara är arg för att kanske spårvagnen inte kom. 

Jag har inte en aning. 

Jag kollar på telefon och tänker att om ingen har ringt har ingen dött. Eller blivit skadad. 

När jag väl kliver upp en timme senare måste jag ändå smsa och får snabbt ett svar. 

Skönt! 

Vad är det med folk som måste skrika? 

Det var någon som skrek på Facebook i går med. Om man nu kan skrika på Facebook. Men det tror jag. 

Det kändes som han skrek. 

Ilska. Vrede. Hat. 

Jag ska till läkaren idag. Vet inte vilken tid. Jag har två tider noterat. Och jag minns inte vilken som är den korrekta. 

Jag är sjukt nervös inför mötet. Vet inte vad jag ska ta på mig. 

Återigen, jag vill ge en fasad. Visa något annat än vad jag kanske är. 

Men jag vill samtidigt att han ska förstå att jag inte mår bra. 

Och då ska man inte ha en vit skjorta och finbyxor. Man ska inte ha färg på kinderna och mascara på fransarna. Då är man väl frisk?! 

Eller?! 

Nej, jag är inte ett dugg frisk. Jag biter sönder tänder, jag har urinvägsinfektioner på löpande band. Jag är så trött att jag måste vila efter att ha ätit och jag vill helat inte träffa en endaste person. 

Ångesten blir bara värre och värre och jag blir bara tröttare och tröttare. Trött på alla människor som skriker hela tiden. 

Egentligen var jag väl klar innan, men så sprack en tand och jag var tvungen att gå tillbaka. 

I går gjordes det sista med tanden och kronan sattes på plats. 

Vi firade med att prova två läsk. Och jag var glad. 

Så idag, ätandes frukost. (man kan äta vad man vill till frukost...) så tappade jag en till tand. Hela kronan, med stift och allt. 

Plopp bara. 

Jag har ingen lust. Kan inte livet bara rulla lite smooth?! 

Jag hatar mina tänder. Jag hatar hela livet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. 

Skjut mig. 

Jag tänker inte gå ut och gå idag. Jag orkar inte. 

Jag ska lämna Elias och sen åka och köpa färskpotatis. 

Sen ska jag inte göra något. 

Inget. 

Jo, jag får faktiskt klaga. 

Jag klagar (nästan) aldrig på kylan. 

Därför får jag klaga på värmen. 

Eftersom jag inte gillar värmen så får jag ju inte så mycket sol på kroppen. 

Jag sitter hellre inne med fläkten dessa tider. 

Nu kanske jag gått lite mer färg än jag brukar, jag är ju ute och går en timme varje dag. 

Och så här är det. 

Jag må må dåligt. Känna hjärtat slå hårdare och hårdare i bröstet. Måste tänka på att andas. Måste komma i håg att andas. 

Trycket i hela kroppen och alla tankar som bara växer och växer. 

Jag mår helt ärligt talat skit. 

Men... 

En av de sakerna som får mig att må kanske lite bättre. Eller i alla fall lura mig själv att må bättre. 

Det är att smörja in mig. Med brun utan sol. Lägga ansiktsmasker och sätta på mig mascara. 

Klä mig någorlunda piffigt och sätta på mig någon parfym. 

Kalla mig gärna ytlig. Jag ärjätteytlig. Det är jag väl medveten om. 

Jag vill vara smal. Och stark. Smidig och snygg. 

När jag inte lyckas med det så kan jag ju i alla fall lukta gott. 

Jag kan maxa mascaran och fästa lösögonfransar. 

Spraya bästa parfymen och smörja in mig med både brun utan sol och en härlig body lotion. 

Jag gillar att testa ögonskuggor och måla naglarna. 

På något sätt tänker jag inte på allt elände. Glittret gnistrar så magiskt och den blåa ögonskuggan får mig att baxna. Den gröna är så speciell och den rosa får mina ögon att blänka. Highlightern skiner som solen och allt på bordet, allt i ansiktet ser bara så... härligt ut! 

Sen undrar folk... "mår hon verkligen dåligt?!" 

Ja, om folk bara visste. 

Om folk bara visste att värmen gör att min ångest ökar, för jag vet inte varför jag är varm. 

Om alla bara visste att solen gör mig lika skygg som människor gör. 

Alla önskar att man såg insidan på människor. Jag vet inte. Min kanske skulle vara för mörk. Samtidigt vill jag ju att folk ska förstå, att även om solen lägger sig perfekt i mitt ansikte och min highlighter lyser upp så är det fortfarande mörk inombords. 

 

Jag får ångest av promenaderna jag går varje dag. 

Myggbetten kliar precis så där som de gjorde när man var barn. Man kan inte sluta klia.

 

När jag är ute och går kan jag inte sluta tänka på att jag är så trött. Så trött så jag ofta funderar på att lägga mig och sova. Rakt upp och ner i skogen. 

När tankarna väl kommit i gång så går de över till att jag kanske inte vaknar i skogen. Tänk vad skönt! 

Att få sova i en evighet i en skog. 

Jag har till och med myggbett i huvudet. Det är nästan extra jobbigt. 

Man drar handen genom håret och så kliar lite. Man tänker inte på att det är myggbett. 

Jag tänkte jag skulle gå ner i vikt av att gå ut och gå. Istället går jag upp. 

Hatar det. 

Orkar inte springa heller. 

Totalt värdelöst. 

Jag vill bara vara hemma. Just hemma hemma. I soffan. Bara ligga där. 

Där får man inga myggbett. 

Men vaknade i ren panik. 

Så där så man inte vet vart man ska ta vägen. Ska jag gå upp? Ligga kvar? Ska jag skrika rakt ut? Kräkas? 

När man ställer sig upp vet man inte vad man ska göra. Brukar jag koka kaffe först? Brukar jag väcka Elias? 

Åh, det lilla gossebarnet. 

Förstör jag honom? Jag är så rädd att jag förstör honom. Och jag är så enormt sjukt rädd för att någon ska komma och ta honom. Säga att jag inte är en bra mamma. 

Det är min värsta mardröm. 

När man väl står i köket och kokar kaffe kommer man på allt man inte har gjort. Allt som man måste göra. 

Skicka in intyg. Avboka tider. Betala räkningar. 

Jag vet varför jag har ångest idag. 

Psykologen. 

Det borde ju kanske kännas bra att gå dit. Men nej. Det känns som att ingen tror mig. Som jag måste försvara mig hela tiden. 

Hur många gånger ska alla behöva skriva: 

"om jag brutit benet hade alla sett att det var av. men ingen ser ett trasigt inre" 

Det är så sant, men fortfarande inget som folk tittar på. 

Hon kommer titta på mig och säga; 

du har fått färg. fint! (jag är ju ute och går varje dag för att bli av med ångesten!! inte för att sola!!) 

det bästa är att utmana sin ångest (gå på ditt trasiga ben. det kommer bli bättre av lite belastning!) 

du har ju familjen (men familjen kan ju inte jobba för mig. inte ta bort ångesten) 

Jag blir bara ledsen när jag tänker på det. Ledsen och får ångest. 

Jag vill inte gå dit. 

Jag vill inte gå någonstans. 

Jag vill ingenting. 

Jag vill absolut ingenting. 

Inget. 

Vi är liksom lite lite förvrängda på alla bilder. Lite sneda. Lite sorgsna fast vi kanske skrattar. 

Vi minns precis när det hände. När klistret till våra ansikten inte längre höll. 

När allt föll omkull. 

Klistret som höll i hop vår ansikten. Klistret som höll i hop familjen. 

När klistret försvann brast relationer. Människor slutas höra av sig. Klistret var slut. 

Vi hade tydligen inte mer gemensamt. 

Jag minns så tydligt den där bilden. 

Vi i närmsta familjen satt själva. Alla andra satt runt ett annat bord. 

På ett halvår förändrades allt. Vi hade släppt från massan, och klistret var borta. 

Klistret var det som fick mig att hålla i hop som människa. 

Nu faller allt. Jag har förlorat min största förebild. Min mentor och den som jag

alltid kunde ringa. 

Han höll i hop hela mig. 

Ovadsett om jag ville ringa och fråga hur länge soppan skulle koka, brödet skulle jäsa, vart jag skulle placera mina pengar. Vart låg Kisa eller kaos på jobbet. 

Han svarade på frågorna, han ställde alltid upp. Han höll mig alltid vid sitt hjärta. Som om våra hjärtan var klistrade vid varandras. 

Han hade svaren. Han hade helheten. Han hade kunskapen. Han var klistret. 

Då och då faller det mer än vanligt och tårarna rinner. Bröstet värker och smärtan är så fruktansvärd.  

Då är det lilla lilla klistret som binder i hop det sista totalt slut. 

Han finns inte mer. 

Han kommer aldrig komma tillbaka. 

Det slår mig så hårt och så kraftfullt. 

Älskade älskade pappa... 

Du var vårt klister. Du var mitt klister. 

Utan dig ligger skärvorna utspridda. 

Du var den som höll i hop oss. Den som höll i hop mig. Utan dig är allt trasigt. 

Älskade älskade pappa

Det sägs att det regnar i södra Sverige. Då slår det mig att jag inte bor i södra Sverige. Utan mer i mellersta?! 

Det regnar i alla fall inte här. Men det skulle behöva regna. Jag vill grilla, och jag vill kunna andas normalt. 

Men värmen är kvar här. Det är så varmt så man knappt orkar röra sig. 

Min första tanke var att åka ut och bada idag. Sen kom jag på att det kanske inte är så bra med urinvägsinfektion... Kallt (i vattnet!) kanske orent och.. nja, det kändes inte som en bra idé helt enkelt. 

Så, vi ringde de bästa människorna vi har runt omkring oss. 

Innan dom kom käka vi lunch. Jag var sugen på sushi och Elias tackar aldrig nej till det. Vi åt sushi exakt för att år sen med, på samma ställe. 

Ja, vi har varit där några gånger mellan med... 

Sen kom dom och vi drog till Mem, som är den första, eller sista, slussen i Göta kanal. 

Vi tog med lite frukt och chips. Det är bra att äta chips när man svettas. 

Vi kramades och myste skiten ut Mem. 

De äldre grabbarna gick på bio och vi andra gick till Pinchos. 

Vi var som vanligt, Elias typ ramlande av solen och jag orkade inte resa på mig för att hämta maten utan sa till dom att bara skjuta ut den långa brickan lite till så kunde jag ta den från stolen. Killen tittade lite märkligt på oss men gjorde som vi sa. Som tur tappade vi den inte. 

Sen gick vi hem, maskade och grabbarna kom hem, vi såg en rulle och sen var dagen slut. 

Lite ångest över att dagen gick fort, hann inte gå en promenad. Vaknade med smärta från njurarna, och googlade för mycket på det. Ska man inte göra..!

Vill så gärna vara stark. Men det är med dessa människor jag orkar vara, ingen annan. 

De låter mig vila, de låter mig älta. Fantastiska människor. 

Håll tummarna, idag tog jag sista tabletten för urinvägsinfektionen, må den inte komma tillbaka en tredje gång. 

För gör den det, då slutar denna blogg. Då ger jag upp. Då skiter jag i allt. Det orkar jag inte med. 

Så håll tummarna!!

Hon gav givmilt med sig och jag tog aå jag kunde göra en sats. 

Tänk att syrensaft blivit så trendigt och så inne?! Så hippt! 

Syren finns ju i massor. I varje trädgård, i varje park finns det mängder av syren. 

Varför har det helt plösligt blivit trendigt 2018? 

Hur som helst är det gott! Det är lätt att göra och ja, man känner sig lite hipp!! 

Jag tyckte det kändes lite märkligt när jag var på toaletten sista gången för natten. Och nu, mitt i natten, gör det så ont så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Går ut i köket och dricker en halv liter på stående fot. 

Går på toaletten igen. Ingen förbättring. 

Vad trodde jag?! 

Skär upp en citron och äter rakt upp och ner i ett kolsvart kök. Det är surt, så surt. Dricker en halv litet vatten till. 

Det spänner i hela magen. 

Skulle vilja plocka ur menskoppen för att se om det blir bättre, men har inget annat skydd hemma. 

Sätter mig i soffan och funderar på om det finns någon sån där modern app som kan hjälpa mig. Men inte så här dags. 

Attans! Är inte livet tillräckligt jobbigt? 

Jag hade ju faktiskt en bra dag, såklart ska det då komma en dålig natt. 

När jag bestämde mig för att åka hem såg jag skylten och körde in på en smal grusväg som ledde mig till platsen där det både var start för vissa spår och även en minigolfbana. Hade aldrig förstått att det var en bana där. 

Började gå, utan telefon, utan hörlurar med musik eller podd. Bara gå. 

Inte en vän, inte ett barn. 

Bara jag. 

En man flämtade bakom mig, hans flämtande gjorde honom antagligen snabbare än mig, efter fem minuter såg jag honom inte. 

Gruset under fötterna lät bekant. Barndomen. När jag kom ut från skogspartierna och såg elkraftsledningar och öppna fält, då var det som att vara tillbaka. Landet. Gruset. De gula fälten. Den svala vinden. Tystnaden. 

Gruset, jag vill sparka av mig skorna och gå barfota. Vad jag har gått barfota i grus som barn. 

Jag minns inte så mycket från barndomen. Är det normalt? 

Men när jag hör gruset, ser rapsen, då vaknar något. 

Jag gick så inne i mina tankar att jag tappade bort mig. Tittade efter den gula markeringen på träden. 

Hittade den. Hitta vägen, hitta målet. Hitta hur du ska gå. Ha en plan. En strategi. 

Liljekonvaljerna vad knappt slagit ut. Är de fridlysta? Får man plocka dom? 

Jag plockade ett par stycken och tänkte att jag gömmer dom när jag kommer fram. 

Orkade inte gömma dom när jag väl kom fram. 

Alla plockar ju liljekonvalj. Jag minns aldrig att jag plockat liljekonvalj innan. 

Jag gick i en timme. Helt med mig själv. Precis som han sa. Jag lyssnade på mig, på naturen. Det var bara jag. 

Det kanske är en bra medicin. 

Eftersom jag äter p-piller konstant kommer den när den vill, sist hade jag mens i december. 

Väldigt skönt, men man är ju aldrig riktigt säker heller! 

Hur som helst. I går trodde jag då att det var dags. 

Tog inget piller idag (brukar ha uppehåll i fyra dagar när mensen kommer) 

Och så idag... 

Inget. Nada. Noll. 

Irriterande. 

Tänk alla grabbar där ute som slipper denna frustration. 

För visst är det så? Alla kvinnor somnar mens är någon gång frustrerade. 

Den kommer, den kommer inte. Den kommer olämpligt. Det är kladdigt, man hittar ingen toalett. Man oroar sig och man funderar. 

Mens alltså. Vilket skit. 

Det känns som det är mer basic och man får verkligen följa med. 

Så... nu har jag gjort samma. 

Hepp hepp här kommer timme för timme! 

 Klockan slår åtta. Vi är lite sena och givetvis tar Elias då lite extra tid på sig att komma i väg. 

Hade tänkt att träna lite golf men de höll

på att samla bollar och jag hade huvudvärk. Så jag åkte hem och käka frukost. Den "på mackan" tomat och basilika var mycket god! 

Kaffet var gott det med. Men jag fick ont i magen senare pga all havremjölk. 

Vet inte ens vad det var på tv. Väntade på att en repris av Greys skulle börja. Men somnade  i stället 

 

Vaknade och hade blodsockerfall. Åt några bitar godis. Efter en stund kändes det bättre. 

Diskade upp lite gammal disk. Elias gillar äpplen, han äter säkert tre till fem äpplen varje dag. 

Lunchen åt jag ute på gården. Pizza igen. Från oumph, den var kall i mitten så jag åt inte upp allt. Men den var väl egentligen helt ok! 

Åt ett sånt där äpple-päron (nashrin?!) efter maten och drack en liter iste. 

Satt på sängkanten och tittade ut. Jesus står och vaknar över mig. Men jag känner mig lite som April i Greys. Jag har inte slutat tro, men jag är lite... osams?! oense?! besviken på Gud och hela den biten. 

Livet känns orättvist. 

Varför mår jag dåligt och Gud inte gör nåt? 

Ingen var direkt hungrig så vi stekte på sparris och svamp. 

Den där smala smala svampen var inte så spännande som den ser ut. 

Jag och Elis åkte med till

golfklubben och gick sen hem. Jag hade mutat med glass. 

När vi kom hem hade jag stora svettfläckar på hela linnet. Vi drack varsin flaska vatten under tiden vi gick och vi åt glass, precis dom jag lovat

Halvvägs hem stannade vi på Elias skola och luktade på syrenerna. Helt underbara!! Han tyckte vi skulle ta med några hem. Jag visste inte om man fick så jag sa nej och så gick vi den sista biten hem. 

När kvällen började komma vattnade jag mima örter på balkongen. 

Jag åt några chips av rotfrukter och drack mer vatten. Duschade och letade upp en sheetmask med snigelslem. 

Och så avslutar vi med att måla naglarna. 

Det har väl varit en bra dag. 

Jag har målat för att skingra tankar. Jag har sovit i två timmar. 

Varit ute en bra stund. 

Ångesten som greppade mig totalt i

går har inte varit lika illa. 

Men visst finns den. 

Tankarna. 

Oron. 

Paniken. 

I morgon ska jag träffa en läkare. Det är jag sjukt nervös för. 

Kommer inte han heller tro mig?! 

När man börjar fundera på varför man faktiskt finns och vad meningen är med allt. 

Man försöker måla för att skingra tankarna men det fungerar inte. 

Man äter pizza på balkongen och sover i solen. 

Men inget gör att det blir bättre. 

Man vet att alla andra sitter och sjunger sånger vid en brygga, och man vet inte om man vill vara där. Man vet inte om man saknar dom eller inte. 

Man vill vara hemma, men samtidighet kasta sig från balkongen. 

Så många har ringt, smsat, mailat idag. I morgon kommer väl vykorten! 

Jag blir varm, men jag vet inte om värmen kommer från ett rungande; lämna mig i fred!! 

eller om det är att några tänker på en. 

Känslorna och tårarna är utanför kroppen. 

Kroppen har lagt av. Känslorna är på helvarv. 

Det misstolkas och man blir allmänt förvirrad. 

Till slut vet man inte vem som menat vad. 

Det sägs för mycket, och det sägs för lite. 

Det blir bara elände. Förvirring. 

Så det kanske är lika bra att bara sluta. 

… och inte följa med…

När är man riktigt lycklig? 

Vad får en att känna glädje? 

Jag har 80 % bilder på min telefon på jobbet. Just nu ger det mig bara ångest. 

Jag har lagt så mycket tid på jobbet och missat så mycket annat. Som kunde gjort mig lycklig på ett annat sätt. 

Jag har sjukt många selfie tagna på mig själv. Men jag är inte nöjd med en enda. Jag har en skrynklig hals. Opigga ögon. Runda kinder och hängande ögonlock. 

Vart hittar man lyckan? 

Som ett barn, de är så lyckliga över allt. En glaskula, en chokladruta. En stund med plattan och regn utanför. 

Själaglada att få träffa någon de tycker om. 

Hur hittar man en uns av denna lycka som vuxen? 

När var jag lycklig senast? 

Idag var jag på vårdcentralen, berättade om hur jag mår, hur jag känner. Gråtandes. 

Jag tänkte väl att jag blir sjukskriven ett tag. För jag mår så dåligt. 

Men nej. 

Trots att jag för en gång skull öppna upp mig. Sa som det var. Gråtandes. 

Men nej. Det bästa är att jobba. 

Jobba med oro. Varifrån kommer oron? Av stress. Varifrån kommer stressen? Av jobbet. 

Men oron ska man kämpa emot. Utsätta sig för. Trots att bena nästintill viker. Trots att tårarna faller. 

Jag vet hur vården fungerar. Man kan inte begära en sjukskrivning. Men när alla runt omkring anser att den bästa medicin är vila, då undrar man. 

Någon man lever med, någon man arbetar med, en syster, en vän, alla säger va hemma 

men en person man träffat en halvtimme säger det är det bästa att jobba 

Ja, då funderar man. Funderar på hur vården fungerar. 

Vad krävs för att vara klassad som utarbetad? Hjärntrött? Om jag själv inte kan förklara riktigt när jag sitter där på vårdcentralen, om orden blir fel i en stund, så drar personalen egna slutsatser, istället för att lyssna. Och kanske sjukskriva en i en vecka?! 

Jag menar inte att jag ska hemma i ett halvår. Jag vill bara vila lite. 

Helt otroligt. Vart tog dagen vägen? 

Jag och Elias åkte till mamma, där syster ocj svåger var, och käkade paj. Vi letade nyheter som galningar och sen stannade Elias där. Och jag åkte själv hem. 

Planerade att jag och maken kunde gå ut och äta. 

Pasta. Är sugen på pasta. 

Kom på att han är förkyld. Trist. När man har en kväll själva. 

Sen jobbade han över. Ännu tristare. 

Om dagen inte hade blivit så lång kanske han hade orkat trots förkylningen. Nu känns det som kvällens middag är utom räckhåll. 

Kvart i fem och han är inte ens hemma. Och inte sonen. Det kanske är lugnt och skönt. Men samtidigt inte.