fruhagg.blogg.se

Jag vet inte hur det går. Kroppen är stressad. 

Jag är så fruktansvärt trött, men kroppen är för uppjagad för att sova. För att ens vila. 

Tankarna kommer som en smattrande pistol. Om, när, varför, hur?! 

Tilliten till mig själv har försvunnit. 

Jag har en egenskap som kanske är bra, kanske dålig. 

Jag trycker undan. På ett sätt som jag tror få kan. Jag blundar. Skrattar. Gråter endast i min ensamhet. Jag säger att allt fixar sig. Jag jobbar tills jobbet är färdigt. 

(och det blir det aldrig...)

När allt händer på en och samma gång. När världen rasar totalt. När precis allt faller samman. 

Vad gör man då?! 

Man kan köra "fake it til you make it" och hoppas att man härdar ut. Man kan lägga sig ner. Platt och fundera på om det finns någon mening med allt. 

Jag trodde jag var trygg. Trodde jag betydde något. 

Jag kanske behöver en timeout. Jag kanske behöver den mer än en vecka. 

Men jag behöver att någon säger att det är ok. Att någon säger "det gör inget" 

Jag kanske behöver ta hand om mig själv. 

Men bara kanske.