sura uppstötningar är inget man välkomnar. ändå tänker jag på något gammalt jag hört:
sura uppstötningar betyder att man inte kommer att kräkas.
ja, jag förstår ju nu i mer vuxen ålder att det inte helt och hållet stämmer.
ändå kan jag inte riktigt sluta tänka så.
för i min värld av tvångstankar och tvångshandlingar ingår detta på fullaste allvar som den säkraste sättet att vara säker.
man duschar inte på kvällen. det bara är så. man kan (eller mer, man blir faktiskt) sjuk.
man äter inte bakade potatis. (däremot kan man äta kokt potatis, pommes, chips, potatisgratäng, stekt potatis, potatismos, hasselbackspotatis och alla dess andra former av potatis) man kan faktiskt (eller rättare sagt, man blir faktiskt sjuk!!)
man äter vitpepparkorn tills man får ont i magen och dricker te så man blir hård i magen. då blir man nervös och äter några blåbär så man blir lös i magen och då dricker man te igen.
ja, nu förstår, detta kan man hålla på med hur länge som helst.
man äter helst bara mat man lagat själv, för då kan man grilla en kyckling i en och en halv timme och vara (relativt) säker på att den är klar.
man äter (ABSOLUT) inte något från någon prova-på-station på något matvaruhus, och heldt inte någon sallad på nån buffé som folk kladdat med.
man äter vårrulle en gång för mycket ichbksn aldrig mer äta det.
man knackar på trä och upprepar ramsor.
man tror på gamla historier, som att sura uppstötningar betyder att man inte kommer att kräkas.
är jag galen? fungerar jag som människa? kan jag arbeta? leva normalt?
visst! allt går att dölja. ganska bra.
jag har ju även tränat. tränat på att utsätta mig. och efter det inte behöva göra några tvångshandlingar.
det svåra är bara att veta vad dom är vad ibland.
när är det en handling? när är det en tvångshandling?
men jag kan lugnt berätta för er att jag lever ett normalt liv. så normalt som det bara kan bli.
i onsdags kände jag på morgonen att det skavde i ögat när jag vaknade. trodde faktiskt mest att det berodde på att jag sovit med linser.
i går blev det värre.
idag, fredag, MYCKET VÄRRE!
en stor vagel bullar upp sig och det nedre ögonlocket har svullnat upp till nästan det dubbla.
det gör så ont så ont!!
givetvis har jag petat hål och tryck ut massor av klet! kört med. värme och hoppas och ber till Gud att det inte ska bli som förra gången.
jag dör ärligt talat om det ska börja om. ÄRLIGT
ja, alla är mina vänner! även de som är min släkt. släkt kan man inte välja sägs det. vänner väljer man.
jag har valt att ha min syster och min svåger som vänner. de närmsta vännerna.
och även min systers vän är numera min vän.
och min man, ja han är min bästa vän.
jag älskar mina vänner!
i går samtalade vi om livet. skratt och tårar blandades och det slår mig att det är sant. att hellre ha några få vänner som betyder något än många som man då knappt känner.
ja har en del andra vänner med. men dessa fyra är de som står mig allra närmast.
och att vi skapar planer för framtiden innebär att vi kommer hålla i hop.
nu,
ner till bokaffären. och kyrkan!
idag är det tydligen internationella chokladdagen.
vi har firat den med choklad på jobbet, choklad på vägen hem och choklad hemma.
på jobbet bjöd vi på choklad och la fram alla härliga chokladprodukter.
hemma använde vi vår chokladfontän. doppade hallon, mango och banan.
det är lite svårt att använda den bara.
det blir inget naturligt fall. ni som har en chokladfontän,vad använder ni för choklad? hur gör ni?
lyssnade på fredagspodden på vägen till (och från) jobbet. vad härliga de är, Hannah och Amanda. jag skrattar alltid lite grann och suckar och andas ut lite ofta. man känner igen sig och de vågar prata om allt jobbigt.
om pinsamheter och misstag.
ett avse bästa ämnena i dag var just titeln, en mening för mycket.
känner så väl igen mig!!! lite för väl. jag tror också att jag har torrets ibland. eller varje dag. på riktigt.
och så nu är det kväll. ja ske ingen med choklad idag. det räcker lite nu faktiskt. kanske chips. kanske.
och så en kudde. sova. jösses vad skönt!!!
ångesten har släppt. lite i alla fall.
em del snackar om att inte tala om ångest. för dr flesta lider faktiskt inte av ångest utan någon oro.
man får inte heller säga panik eller deprimerad.
då är man sjuk på riktigt. man kan inte vara som folk i allmänhet.man kan inte jobba. man är sjuk. s ju k !
jag säger att de har fel.
man kan ha ångest. helt bara så där. man kan få panik. man kan till och med få panikångest.
bara så där. utan att vara sjuksjuksjuk!!!
man kan få ångest en kortare stund och mdn kan ha den en längre tid.
jag upplever ångest. på riktigt. vet inte var jag ska ta vägen. vill helst bara lägga mig ner och dö en smula. eller för evigt.
men så släpper det efter.an jag kvar lite oro i kroppen. men mer än då är det inte. för mig.
för det är just det.
mig! jag upplever, jag känner. ingen annan.
men som sagt, idag är det bättre. jag har jobbat? fixat hemma, ätit mat och varit vuxen.
jobbat lite till hemifrån och mailat och fixat lite.
jag har pratat med maken och vi hat ältat. vi har tittat på tv och nu ska vi sova.
en helt vanlig måndag bortvisa som dem måndagen innan. men det var fylld med ångest.
men idag är det bra!
trött.
jag är trött. snurrig i huvudet.
när jag skriver snurrig menar jag att det snurrar. inte att jag är förvirrad och glömsk. det kanske jag är det med, men det har jag glömt i så fall.
nej, jag är snurrig så att allt åker om kring. som jag inte står still. allt rör sig. får svårt att fästa blicken. svårt att fokusera.
och då blir man trött. i alla fall jag.
jag skyller på den röda perioden i månaden. den är inte här, inte än. men snart.
och jag blir alltid mer snurrig då.
alltid samma tankar.
meningslöshet, utmattning, funderingar på vad och varför. övertolkar. gråtet inombords.
och bloggar.
skumt, bloggen får alltid fyllas med märkliga tankar. mörka och dystra.
när jag inte ska ha mens hittar jag på saker och hinner inte blogga. har inget att skriva om. för allt är så bra då.
och även om jag har haft mens i femton år, kanske tjugo till och med (!!!) så förstår jag inte riktigt vad som händer.
jag blir nästan alltid lika förvånad. byxorna går knappt att stänga-o no, måste äta bättre.
känner för att gråta- äsch, skärp dig kvinna.
sover tio timmar per natt- herregud vad lat jag blivit.
fryser- det är höst!
övertolkar- nu gråter jag snart.
känner för att gråta igen- ryck upp dig! NU!
allmänt deprimerad- har jag tagit medicinen som jag ska?
ja, alla tankar, alla känslor, de kommer som en tidsinställd bomb. ändå blir jag chockad. kan räkna ut det efter ett tag men då är jag redan så nere.
PMS? jag har väl aldrig haft problem med det!!
nej, det måste vara något annat. tänker jag.
och bloggar på, torkar tårar i duschen och förbannar mig själv.
och det bästa är att sova. eller kolla på något meningslöst på tv.
dagens lott hamnade på att sova. sova bort allt och hoppas att dagen o morgon blir bättre.
har roat mig med att färga håret.
hade tänkt mig lite mer åt det orangea hållet, men det blir nog bra med en inpackning.
ibland tänker jag på hur livet ska vara. hur ser det perfekta livet ut?
finns det?
måste man känna smärta för att känna att man lever? om allt är perfekt och underbart, hur vet man då att det är just underbart?
om man har ont, vet man nyanserna.
och såklart måste det väl vara så.
men måste det göra så ont att leva? finns det inte lite mindre smärta
jag upplever att jag känner smärta varje dag. varenda eviga dag. mer eller mindre.
men oftast mer.
jag tycker jag planerar (i alla fall har jag blivit bättre) jag tycker jag fixar och trixar för att få i hop allt. att alla ska må bra.
och ändå räcker jag inte till.
det är alltid någon som blir ledsen, besviken, arg, sur eller upprörd. av olika anledningar.
jag blir nöjd en kort sekund för att nästan genast kastas tillbaka till verkligheten. smärtan.
det hugger i bröstet. nu har jag gjort fel. igen.
inte prioriterat rätt, varit otillräcklig, inte uppfyllt kraven.
det hugger så hårt. det gör så ont så ont.
är allt bara mitt fel? är det bara jag?
eller är det så här att leva?
att bygga upp förhoppningar. göra planer vara lite lycklig.
för att sedan huggas i bröstet.
att alltid vara lite för misslyckad.
jag är oftast glad. även är jag har ont. jag tar åt mig av vad som sägs och funderar på nätterna.
jag funderar på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda.
för att sedan nästa dag, nästa gång, förbättra mig.
men det går liksom aldrig. det blir alltid en ny smärta. nya funderingar.
men det kanske är det som är att leva. att jag bara är lite känsligare.
det kanske ska vara smärtsamt. och man kanske i te upplever smärtan på samma sätt när man blir gammal och Vis.
eller nåt. vad vet jag?
jag lägger mig mer i sängen och du funderar på det.