Vad blir det för mat?
Jag försöker äta så mycket växtbaserat som det går, visst, man kan äta bara växtbaserat, utan problem. Massor av människor gör det.
Varför jag bara försöker är för att jag har svårt att sluta med mjölk. Inte att dricka mjölk, så där ett glas, inte ens i kaffet egentligen, men ost!!
Ost, det är svårt att säga nej till det. Eller gräddfil till chips. Alltså dipp.
Jag är väl helt enkelt lat och bekväm. Och kan inte behärska mig när det kommer till ostbågar. Eller en god dessertost.
Men vi har ätit en del helt växtbaserat. Eller jag i alla fall.
Bland annat sötpotatis och grönkål.
Hummus och morötter.
Tofu och avokado.
Färska vårrullar med gurka och salladslök.
Svamp och groddar.
(jag åt inte räkorna på bilden, såklart!)
Mat är gott. Och jag gillar verkligen att försöka äta växtbaserat. Det ger mig energi.
Och förhoppningsvis räddar jag lite av världen.
Läget då?!
Längesen sist?!
Jo tack! Har märkt det.
Vad händer då?
Jobbar, tänker, yogar, vrider mig, funderar.
Under hela mitt vuxna liv, mer eller mindre i alla fall, har jag haft problem med mens.
Ja, tänker många, det har ju halva kvinnosläktet.
Jag har sökt och sökt, jag har tänkt att det är något man får leva med, att det kanske inte är så farligt.
Jag skulle vilja påstå att jag är relativt smärttålig. Många skulle säkert säga mycket till och med. Jag klagar inte. Vad blir bättre av det?!
Får jag mindre mens om jag säger det?!
Får jag mindre ont om jag jämrar mig?!
Och tro mig, jag har sökt. Jag har sagt att jag tror jag har endometrios men svaret har varit;
"Ja, kanske det. Ät mer p-piller så slipper du mensen."
Vad jag har ätit p-piller!!
Men det har gjort ont, varit obehagligt även när jag inte haft mens.
En tyngdkänsla, kramp, orkeslös, matt.
På en undersökning av njurarna så upptäckte dom att jag hade en förstorad livmoder.
Förstorad av troligtvis myom.
Ingen har sagt det tidigare.
Så nu är frågan, kommer jag få hjälp? Äntligen?! Efter ett halvt liv i märkliga smärtor som ingen tagit på allvar.
Ja, jag vet, myom är egentligen inget farligt. Jag är bara rädd för att de just ska säga så. "det är inte farligt"
och så får jag ha ont i ett halvt liv till.
Jag har väntat på att slippa detta. Jösses vad jag har väntat!
Så, så är läget. En väntan.
Myommage deluxe