Läget då?!
Längesen sist?!
Jo tack! Har märkt det.
Vad händer då?
Jobbar, tänker, yogar, vrider mig, funderar.
Under hela mitt vuxna liv, mer eller mindre i alla fall, har jag haft problem med mens.
Ja, tänker många, det har ju halva kvinnosläktet.
Jag har sökt och sökt, jag har tänkt att det är något man får leva med, att det kanske inte är så farligt.
Jag skulle vilja påstå att jag är relativt smärttålig. Många skulle säkert säga mycket till och med. Jag klagar inte. Vad blir bättre av det?!
Får jag mindre mens om jag säger det?!
Får jag mindre ont om jag jämrar mig?!
Och tro mig, jag har sökt. Jag har sagt att jag tror jag har endometrios men svaret har varit;
"Ja, kanske det. Ät mer p-piller så slipper du mensen."
Vad jag har ätit p-piller!!
Men det har gjort ont, varit obehagligt även när jag inte haft mens.
En tyngdkänsla, kramp, orkeslös, matt.
På en undersökning av njurarna så upptäckte dom att jag hade en förstorad livmoder.
Förstorad av troligtvis myom.
Ingen har sagt det tidigare.
Så nu är frågan, kommer jag få hjälp? Äntligen?! Efter ett halvt liv i märkliga smärtor som ingen tagit på allvar.
Ja, jag vet, myom är egentligen inget farligt. Jag är bara rädd för att de just ska säga så. "det är inte farligt"
och så får jag ha ont i ett halvt liv till.
Jag har väntat på att slippa detta. Jösses vad jag har väntat!
Så, så är läget. En väntan.
Myommage deluxe