Som en katt

Jag kanske kommer att dö igen. Har så ont i halsen.

Är detta den mest deprimerande bloggen ever?


Jag lever!!!

Jag dog inte. Fast jag nästan trodde det.

Men tillslut gick det över och arbetsveckor drog i gång på allvar. Många hotellnätter blir det och ännu fler tågresor.

Sällan hemma, men det känns ändå som det finns en struktur i vardagen som inte fanns förut. Och det bästa, jag får göra det som är roligt på jobbet. Ja, allt är väl egentligen kul. Men att åka runt och träffa alla är det roligaste.

Och fast klockan bara är halv tio ska jag sova. I min egen säng. Med maken bredvid mig. Som det ska vara.


alltid lätt att vara efterklok

Alltså, man låter sonen sträcka ut benen och vila (sova) i en kvart, och så vägrar han somna!!

Jag vill kolla på beck med maken och äta de nya delicatobollarna. Dumle och turkisk peppar!!

Men sonen vägrar somna och jag sitter själv i soffan.

Ska man ta sig ut?

Sonen springer och har hur mycket energi som helst.
Han vill gå ut.
Jag vill helst sova, men det är helt ok att bara se på tv.