fruhagg.blogg.se

Jag grät hela vägen till Linköping. Jag grät som jag nog aldrig gråtit tidigare.

Jag visste att jag inte skulle hinna. Allt var för sent. 

Elias valde att sitta kvar utanför. 

Inne i rummet stod de närmsta. 

Jag vet inte vem jag såg först. Jag vet inte vem jag kramade. 

Jag minns nästan egentligen inte vem som var där. 

Jag minns pappa. 

Hans lugna ansikte som tagit sina sista andetag. Som inte hade någon smärta längre. 

Vår pappa, låg på sängen och hela min värld rasade mer än den tidigare gjort. 

Min mentor, min stöttepelare, min kompanjon, min älskade pappa var för evigt borta. 

Min mammas man och min systers pappa, vår älskade pappa. Min fasters och farbrors bror fanns i rummet, men han var inte där. 

Två år. Jag förstår det inte ännu. Jag tänker att jag ska ringa. För han förstår. Jag vill känna hans armar kring mig och jag vill att han torkar mina tårar. 

Två år, och så mycket har hänt. Så mycket som pappa skulle ha guidat mig genom. 

Så många gånger han hade försvarat mig och fått mig att se saker klarare. 

Jag minns när mamma ringde. Att det var slut nu. Att vi kunde komma och ta farväl av honom. 

Jag minns det som i går. Tårarna är lika salta nu som då. Smärtan i bröstet är lika stark som då. 

Jag kommer aldrig vänja mig. 

Älskade älskade pappa!