fruhagg.blogg.se

Men vaknade i ren panik. 

Så där så man inte vet vart man ska ta vägen. Ska jag gå upp? Ligga kvar? Ska jag skrika rakt ut? Kräkas? 

När man ställer sig upp vet man inte vad man ska göra. Brukar jag koka kaffe först? Brukar jag väcka Elias? 

Åh, det lilla gossebarnet. 

Förstör jag honom? Jag är så rädd att jag förstör honom. Och jag är så enormt sjukt rädd för att någon ska komma och ta honom. Säga att jag inte är en bra mamma. 

Det är min värsta mardröm. 

När man väl står i köket och kokar kaffe kommer man på allt man inte har gjort. Allt som man måste göra. 

Skicka in intyg. Avboka tider. Betala räkningar. 

Jag vet varför jag har ångest idag. 

Psykologen. 

Det borde ju kanske kännas bra att gå dit. Men nej. Det känns som att ingen tror mig. Som jag måste försvara mig hela tiden. 

Hur många gånger ska alla behöva skriva: 

"om jag brutit benet hade alla sett att det var av. men ingen ser ett trasigt inre" 

Det är så sant, men fortfarande inget som folk tittar på. 

Hon kommer titta på mig och säga; 

du har fått färg. fint! (jag är ju ute och går varje dag för att bli av med ångesten!! inte för att sola!!) 

det bästa är att utmana sin ångest (gå på ditt trasiga ben. det kommer bli bättre av lite belastning!) 

du har ju familjen (men familjen kan ju inte jobba för mig. inte ta bort ångesten) 

Jag blir bara ledsen när jag tänker på det. Ledsen och får ångest. 

Jag vill inte gå dit. 

Jag vill inte gå någonstans. 

Jag vill ingenting. 

Jag vill absolut ingenting. 

Inget.