Klistret
Är så fullkomligt trasig. Allt är så trasigt att jag och min syster konstaterade att det till och med syntes på bilder.
Vi är liksom lite lite förvrängda på alla bilder. Lite sneda. Lite sorgsna fast vi kanske skrattar.
Vi minns precis när det hände. När klistret till våra ansikten inte längre höll.
När allt föll omkull.
Klistret som höll i hop vår ansikten. Klistret som höll i hop familjen.
När klistret försvann brast relationer. Människor slutas höra av sig. Klistret var slut.
Vi hade tydligen inte mer gemensamt.
Jag minns så tydligt den där bilden.
Vi i närmsta familjen satt själva. Alla andra satt runt ett annat bord.
På ett halvår förändrades allt. Vi hade släppt från massan, och klistret var borta.
Klistret var det som fick mig att hålla i hop som människa.
Nu faller allt. Jag har förlorat min största förebild. Min mentor och den som jag
alltid kunde ringa.
Han höll i hop hela mig.
Ovadsett om jag ville ringa och fråga hur länge soppan skulle koka, brödet skulle jäsa, vart jag skulle placera mina pengar. Vart låg Kisa eller kaos på jobbet.
Han svarade på frågorna, han ställde alltid upp. Han höll mig alltid vid sitt hjärta. Som om våra hjärtan var klistrade vid varandras.
Han hade svaren. Han hade helheten. Han hade kunskapen. Han var klistret.
Då och då faller det mer än vanligt och tårarna rinner. Bröstet värker och smärtan är så fruktansvärd.
Då är det lilla lilla klistret som binder i hop det sista totalt slut.
Han finns inte mer.
Han kommer aldrig komma tillbaka.
Det slår mig så hårt och så kraftfullt.
Älskade älskade pappa...
Du var vårt klister. Du var mitt klister.
Utan dig ligger skärvorna utspridda.
Du var den som höll i hop oss. Den som höll i hop mig. Utan dig är allt trasigt.
Älskade älskade pappa
Kommentarer
Trackback