fruhagg.blogg.se

Det var ett svartjobb kan jag väl erkänna nu så här långt efter. Inte för att jag fattade det då. 

Jag skrev på mitt första anställningsbevis tidigt 90-tal. Kanske var det 92, eller 93. 

Då städade jag på ikea. Varje helg. 

Jag grät ibland när jag åkte dit. Bussen gick inte ända fram eftersom det var så tidigt på morgonen man började. 

Jag moppade resturangen och förbannade brunsås och lingon. 

Efter ett tag fick jag jobb inom vården och jobbade typ hela tiden. Jag studerade klart till undersköterska och jag jobbade på äldreboende. 

Jag har jobbat i 25 år. Om man räknar från det första anställningsavtalet. 

Jag har alltid sett mig som anställd. 

Jag har varit mitt jobb så länge jag kan minnas. 

Har alltid varit lojal. Kanske för lojal. För jag har sett mig mer som den anställda än den jag är. 

Jobbet har kommit i första hand. Vad jag har varit har varit i andrahand. 

Tittar jag på bilder tillbaka i tiden har jag alltid alltid, på mig arbetskläder. 

Dels för att jag varit stolt, dels för att jag typ jämt jobbar. Jag har arbetskläder på mig när det firas födelsedagar, studentfirande, hemma, överallt! 

Därför lovar jag att (försöka) inte ha på mig arbetskläder hemma. 

Jag ska hänga västen på jobbet. Jag ska ha mina egna kläder hemma. 

Jag ska vara Hanna hemma. Jag ska (försöka) hitta vad jag själv tycker om. Jag ska ta vara på mig själv. 

Bara vara mig.