som en ko

jag har alltid tyckt illa om bråk. jag gillar inte höga ljud, som när folk skriker.
jag hatar känslan av att vara osams.

har jag någon gång varit osams med någon? nja, ärligt talat.
nej, inte på riktigt. om jag tycker illa om någon håller jag mig i från den personen. och när jag gjort det ett tag, kan jag ibland nästan ha svårt att minnas vad jag tyckte illa om.

jag är förlåtande.

jag är snäll.

men när blev jag för snäll? för förlåtande? och eventuellt, kanske, möjligen, för överkänslig mot ord. att övertolka ord har blivit som en specialitet.
att fundera och fundera har blivit lika med Hanna.

var det när jag flyttade första gången till eget boende? eller var det för att första gången bli omtyckt?
var det på ett av mina jobb?

eller beror det bara på min rädsla?

och när blev det fel att vara snäll och förlåtande?
vem säger till mig att jag blir stampad på om jag knappt känner det själv? eller rättare sagt, jag bryr mig inte så mycket för jag förlåter dom som sparkat på mig.

när blev det fel att inte gilla bråk? måste alla bråka? och varför är det så viktigt att hela tiden vinna?

är jag feg? konflikträdd? är jag mesig? menlös?
är jag modig som kan vara snäll, eller är snällhet bara dumheter?
är jag stark som kan, och vågar, förlåta människor?

är snäll ens det rätta ordet? för i ärlighetens namn känner jag mig sällan sällan snäll själv.
med det menar jag inte att jag känner mig elak, mer... ödmjuk? nja, inte det heller.

jag känner mig bara som mig själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback