fruhagg.blogg.se

Det öste ner och vi försökte snabbt gå ner mot Metron. 

Fötterna gled undan och jag dalade stillsamt ner på Roms kullersten. 

Inga skrapsår. Inget ont. 

Upp på benen. Springa vidare. Åskan hördes på avstånd och paraplyna vek sig av vinden. 

Ner i Metron, fötterna halkade till. 

Satt helt plötsligt på rumpan på väg ner till tåget och skrattade hejdlöst åt mig själv. 

Slog i benet, men stutsade upp, livrädd för ficktjuvarna som hade en bra chans att ta väskan. 

Skrattade åt min vita t-shirt som var het blöt så bh’n lyste igenom och alla tittade på mig på tåget. 

Det gick snabbt hem. 

När vi kom upp från station kom haglet. Stora aom frikadellerna Elias åt i går. 

Vi skrattade och skrek om vartannat och höll i varandra för att inte ramla igen. 

Blixtarna slog ner och åskan var inte långt efter. 

Hemma blinkade lamporna och golvet var blött av alla droppande kläder. 

Benet gjorde lite ont, men skratten var nära. 

Det slutade regna och vi åt pizza och drack grappa och lärde servitörerna att flossa. 

Serveringsavgiften var dyr men maten god. Lättlurade turister. 

Har inte ätit en endaste frukt sen jag kom hit. Inte färsk. Inte torkad. Inte någon frukt. 

Inte någon grönsak heller faktiskt. 

Bara pizza, pasta och sushi. 

Tänk att jag satt på rumpan på Metron. 

Men jag är bra på tunnelbanor. Jag hittar alltid rätt linje och rätt station. Rätt nedgång och rättt uppgång.

Jag kanske kan linjesystem. 

Vi får se i morgon. 

Om jag kan stå på benen och hålla rätt linje.