fruhagg.blogg.se

När jag bestämde mig för att åka hem såg jag skylten och körde in på en smal grusväg som ledde mig till platsen där det både var start för vissa spår och även en minigolfbana. Hade aldrig förstått att det var en bana där. 

Började gå, utan telefon, utan hörlurar med musik eller podd. Bara gå. 

Inte en vän, inte ett barn. 

Bara jag. 

En man flämtade bakom mig, hans flämtande gjorde honom antagligen snabbare än mig, efter fem minuter såg jag honom inte. 

Gruset under fötterna lät bekant. Barndomen. När jag kom ut från skogspartierna och såg elkraftsledningar och öppna fält, då var det som att vara tillbaka. Landet. Gruset. De gula fälten. Den svala vinden. Tystnaden. 

Gruset, jag vill sparka av mig skorna och gå barfota. Vad jag har gått barfota i grus som barn. 

Jag minns inte så mycket från barndomen. Är det normalt? 

Men när jag hör gruset, ser rapsen, då vaknar något. 

Jag gick så inne i mina tankar att jag tappade bort mig. Tittade efter den gula markeringen på träden. 

Hittade den. Hitta vägen, hitta målet. Hitta hur du ska gå. Ha en plan. En strategi. 

Liljekonvaljerna vad knappt slagit ut. Är de fridlysta? Får man plocka dom? 

Jag plockade ett par stycken och tänkte att jag gömmer dom när jag kommer fram. 

Orkade inte gömma dom när jag väl kom fram. 

Alla plockar ju liljekonvalj. Jag minns aldrig att jag plockat liljekonvalj innan. 

Jag gick i en timme. Helt med mig själv. Precis som han sa. Jag lyssnade på mig, på naturen. Det var bara jag. 

Det kanske är en bra medicin.