ska det göra ont att leva?
ibland tänker jag på hur livet ska vara. hur ser det perfekta livet ut?
finns det?
måste man känna smärta för att känna att man lever? om allt är perfekt och underbart, hur vet man då att det är just underbart?
om man har ont, vet man nyanserna.
och såklart måste det väl vara så.
men måste det göra så ont att leva? finns det inte lite mindre smärta
jag upplever att jag känner smärta varje dag. varenda eviga dag. mer eller mindre.
men oftast mer.
jag tycker jag planerar (i alla fall har jag blivit bättre) jag tycker jag fixar och trixar för att få i hop allt. att alla ska må bra.
och ändå räcker jag inte till.
det är alltid någon som blir ledsen, besviken, arg, sur eller upprörd. av olika anledningar.
jag blir nöjd en kort sekund för att nästan genast kastas tillbaka till verkligheten. smärtan.
det hugger i bröstet. nu har jag gjort fel. igen.
inte prioriterat rätt, varit otillräcklig, inte uppfyllt kraven.
det hugger så hårt. det gör så ont så ont.
är allt bara mitt fel? är det bara jag?
eller är det så här att leva?
att bygga upp förhoppningar. göra planer vara lite lycklig.
för att sedan huggas i bröstet.
att alltid vara lite för misslyckad.
jag är oftast glad. även är jag har ont. jag tar åt mig av vad som sägs och funderar på nätterna.
jag funderar på vad jag skulle kunnat gjort annorlunda.
för att sedan nästa dag, nästa gång, förbättra mig.
men det går liksom aldrig. det blir alltid en ny smärta. nya funderingar.
men det kanske är det som är att leva. att jag bara är lite känsligare.
det kanske ska vara smärtsamt. och man kanske i te upplever smärtan på samma sätt när man blir gammal och Vis.
eller nåt. vad vet jag?
jag lägger mig mer i sängen och du funderar på det.